"De dejtbara" hade premiär för precis en vecka sedan. Programmet går ut på att personer med funktionshinder ska hitta kärleken. Serien hann redan innan premiären bli ett av Kanal 5;s mest omdebatterade program.
Jag känner att jag måste skriva lite om detta då jag själv satt bänkad framför tv-rutan för en vecka sedan med orosmoln i magen. Dock blev jag glatt överraskad och oron övergick snabbt till värme i hjärtat för dessa underbara medverkande och jag gick och lade mig med ett stort leende på läpparna den kvällen.
Jag och flera av mina vänner följde debatten om "De dejtbara" i media och vi hade vilda diskussioner om programmets vara eller icke vara, men jag hejdade mig med att skriva om det tills jag faktiskt hade sett det första avsnittet och därefter kunna skapa mig en egen uppfattning.
Jag tror att i alla sammanhang där både intellektuellt funktionshindrade och rörelsehindrade blir exploaterade på olika sätt så är det en balansgång och det ligger alltid en oro i luften om att någon av personerna inte själva ska förstå konsekvenserna av det som de gett sig in i. Där har vi anhöriga och vänner (till intellektuellt nedsatta) ett stort ansvar att alltid tänka kritiskt. Visst är det bra att våra hjärtan syns, men till vilket pris och i vilka sammanhang? Det är dock en annan debatt och den gäller inte bara funkisar utan även andra utsatta människor med dåligt omdöme som ofta gör genombrott i dokusåpabranschen.
"De dejtbara" är ju trots allt ett underhållningsprogram som många andra program som sänds i kanal 5 och den sortens underhåll är ingen skyddad verkstad eller naturlig arena för funkisar att röra sig på. Därav mina orosmoln i förra veckan.
Får man verkligen skratta åt en funkis i rutan? Kan man till och med bli riktigt underhållen, trots att denna beter sig på ett visst sätt på grund av en diagnos eller annat funktionshinder? Ja, självklart! Varför skulle inte en funktionshindrad människa kunna vara med i ett "dokusåpaprogram" på samma villkor som alla andra? Jag tror att funkisar behöver synas på alla arenor och i alla sorters rum. Vi behöver inte behandla dem med silkesvantar på eller som offer.
Som Emelie Felderman, före detta språkrör för Förbundet unga rörelsehindrade och en av deltagarna i "De dejtbara" säger;
– Det är viktigt att man inte gör oss med funktionshinder till en homogen grupp. Jag vill bara vara en människa och Emelie först och främst.
Det är väl där vi får börja, kritisera gärna och tyck till men försök att se varje människa för den person den är och ta programmet för det underhållningsprogram det är.
I kväll klockan 20.00 så tittar jag på det andra avsnittet av "De detjbara" på kanal 5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar