Röj Röj

I dag hämtade vi hem världens gladaste lilla solsken från Korttids. Han hade haft det kanonbra och när vi satte oss i bilen för att åka hem så kändes det om att han hade vuxit en meter över natten. Vilken självständig och stor kille vår lille prins har blivit. 

Han packade själv sin rygga igår, hittade själv sin pyjamas, en bok att läsa till natten, sin tandborste och la ner allt försiktigt. Självklart så följde en hel del bilar och annat smått och gott med, det blev så tungt att bära tillslut att han hade svårt att få med väskan ut i bilen. Men han var glad att han själv hade fått bestämma innehållet och höll hårt i ryggan hela vägen.

Det finns en tjej som jobbar på korttids som även jobbar på Julians förskola i bland och hon sa att det var en helt annan kille hon träffade på korttids! Så glad och hälsade på alla och fick ta plats och visa sin härliga personlighet fullt ut. På korttids är det en liten grupp och det blir nästan som en liten familj och det blir en helt annan kvalité.

Det är synd att barngrupperna på förskolan är så stora i dag. Det måste ju vara omöjligt för personal att se och bekräfta alla barn och deras behov. Nu har ju Julian sin fina resurs som hjälper honom, men det kan också bli väldigt avgränsat med bara de två, även om de bjuder in barn till samspel, så är det ju omöjligt att få med alla. Nu i Januari kommer det 9 barn till som ska börja i Julians barngrupp. 

Suck.

Nej, nu ska jag fortsätta röja här hemma för i morgon levereras det en ny soffa. Denna gång blir det inte en vit. En katt, en hund, en snorig liten prins, en ny dreglande bebispojke och så Fred och jag med våra kaffekoppar. Det går liksom inte. Det är snyggt med vitt. Men det går inte. 

Julian har hittat min Nikon. Första impulsen var att rusa fram och rädda den, men jag visade honom knappen istället och han fick till och med till en egen bild.

Denna bild har han tagit på sig själv på toa! ;) Han vände på kameran och klickade. Lite tveksam bakgrund och väl tillgjort leende kanske men otroligt att han lyckades få till det! :) 

När systemet brister

Den senaste tiden har präglats av frågetecken och oro för oss föräldrar på förskolan Nyckelpigan där vår älskade Julian går. 

För att göra en lång historia kort så ser det ut såhär: När Julian lämnade sin underbara småbarnsavdelning för ca ett år sedan, så bytte han både förskola och resursperson. Han bytte till en förskola med tillbyggda lokaler som knappt var färdigbyggda när barnen flyttade in. 

Men.

Lokalerna blev jättefina tillslut och det jobbar underbara pedagoger där och J;s nya resurs var duktig och kunde teckenspråk, så allt var bara bra. 

Men nu så ska då Julian och hans vänner behöva flytta igen.

Våra barn ska tydligen husera på skolan istället, en trappa upp och med fönster så högt upp att våra barn inte kommer att kunna se ut. I höst så ska våra barn vara på plats på skolan och Julian är i samband med denna flytt helt utan resurs. IGEN. Hans fd resurs som nu är sjukskriven ville inte flytta med till skolan utan ville stanna kvar på Nyckelpigan. Personen som har varit Julians trygghet under den fd resursens sjukskrivning kan inte tillräckligt mycket teckenspråk och hon har klargjort för oss att hon inte vill axla den manteln. 

Hade Julians resurs varit en tillsatt person för uppgiften endast, så hade den personen nu stått utan jobb (eller tvingats flytta med till skolan). Men eftersom rektorn har tagit resurspersoner av sin egna personal i barngruppen så har resursen alltid varit splittrad och de 75 % på pappret som vi har till J kanske inte alls hade fungerat i praktiken utan dessa underbara pedagoger som har fått det att gå runt? 

Så nu ska då vår älskade lilla fyraåring behöva byta trygghetsmänniska för fjärde gången sedan han började på förskola och han ska byta lokal att vistas i på dagarna. Behöver jag skriva att det hämmar hans utveckling? Behöver jag skriva att det inte känns bra alls? Behöver jag skriva att det känns för jävligt? Behöver jag skriva att det är jobbigt att vara beroende av ett system som brister?

Om och om igen.

Föräldramöte

Det händer en hel del i vår lilla kommun just nu.

Uppdrag granskning ikväll i SVT 1 klockan 20.00 kolla gärna på det!

Jesusbarnet?

Alltså. Jag hoppas att ni förstår ironin i detta inlägg, men ändå...

Jag börjar ärligt talat fundera på om jag egentligen har närt ett litet Jesusbarn vid mitt bröst. (Förresten gör denna upptäckt mig då till Maria?Vilken otrolig press jag kände helt plötsligt.)
  
Vad är det då som får mig att tro denna besynnerliga sak, undrar ni som läser? Jo, goda vänner, det ska jag berätta för er. 

Vart Julian och jag än går så får Julian oftast folk att må bra och bli glada. Han liksom lyser upp ett helt rum, han vinkar till alla och behandlar alla likadant. Julian är aldrig bitter, vänder alltid andra kinden till, precis som Jesus. På Julians förskola så kan vem som helst tydligt se att Julian är Jesus.

-Kolla! Jag fick ta på Julians hand!

Dessa ord yttrades av en lyrisk 5-åring på Julians avdelning i morse. Julian är verkligen i sitt Jesus-esse där på avdelningen. Det är helt otroligt att se denna lilla vithåriga, späda kille direkt ta täten och så hans lärjungar på en lång rad efter. -Vi spiiinger! ropar Jesus och så springer hela tåget. Vilken makt han har mitt lilla charmtroll, tänker jag, samtidigt som jag håller i mig i Julians fröken för att inte bli nersprungen. Jag oroar mig ändå över hur han lyckas behålla lugnet som tonårsidol i denna smått hysteriska fanklubb. Men han bara ler och glittrar med sina blåa ögon. Han är med sina kompisar igen. Som han har längtat så mycket efter. Han avgudar dom lika mycket som dem avgudar honom, om inte mer. Precis som Jesus med sina lärjungar.

Att mitt barn dessutom känner på sig om någon är sjuk OCH kan hela folk som är ledsna är också starka gemensamma nämnare med Jesus som får mig att fundera ännu mer på om min lille är den gudomliga.

-Backa, säger han med myndig röst när skaran kommer för nära. Och de backar.
När Julian säger backa, då måste man lyssna, förklarar en av fanklubbs-tjejerna myndigt för mig och visar med hela sin hand som stopptecken. 

Jag tror faktiskt att jag fällde en liten tår av kärlek när jag lämnade Jesusbarnet på förskolan idag. Än är inte barnen förstörda. Än är de förståndiga nog att uppskatta och hedra våra olikheter.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra. Hur ska det bli när barnen blir äldre? Hur ska det bli för Jesus när han blir äldre och ska även han bli hängd på korset? Hur ska det bli för Jesus mamma Maria som måste trösta sin son samtidigt som hennes hjärta är krossat?

Jag slår snabbt bort den tanken och försöker njuta av nuet. Tänk om människan kunde få behålla sitt inre barns godhet hela livet? Tänk om människan fick fortsätta att vara genuin och äkta och förmögen att älska sin nästa oavsett utseende och förmågor hela livet ut.

Tänk om. 

Morgongalning

Mister fluffig hade jamat oroligt en stund och självklart så vaknade det nästan lika oroliga barnet av ljudet. Vid fyrasnåret fick jag lov att öppna ytterdörren och släppa ut katten och in en del av morgondiset.

Jag höll andan och tummarna hårt när jag smög förbi barnrummet på vägen in till min varma säng igen eftersom dörren till barnets fristad stod på glänt. Jag stod tyst och blixtstilla och lyssnade ett tag. Snarkningarna från barnet i sängen innanför tog vid igen. Yes. Jag andades ut och såg fram emot två härliga timmars sömn när jag tungt lade ned mitt huvud på kudden igen. Nätterna har varit korta några dagar på raken nu och jag längtar efter sömn. Man glömmer bort hur mycket man saknar sömn när man får det gratis. Jag har jobbat hårt för att få min beskärda del dessa senaste kvällarna. Lagt tidigt, hoppat vilan på dagen, läst saga, stoppat om ordentligt, bolltäcke på, bolltäcke av, hängt för extra mörkläggning och så vidare. Men trots mina tappra försök så har det gnytts och gnällts vid 1.00, 3.00 och 4.00 och sedan så har det varit vaket för hela slanten.

Denna morgon så hade det dock inte gjort någonting för vi hade en tid i ottan att passa för vi skulle till specialisttandläkaren i Falun och då tar vi först tåget och sedan bussen. Men självklart så var det just denna morgonen omöjligt att ens få liv i lillen när det väl var dags att gå upp. Jag fick i mig min frukost, sedan fick jag tvinga upp en liten trött och gäspande kille och på med alla hans kläder medan han hängde som en slapp trasdocka i mina armar.

Jag trodde marginalen var god eftersom jag själv redan var klar, men allt drog ut på tiden och tillslut var vi tvugna att skynda oss ändå för plötsligt så var det bråttom. Som så många gånger förut så kunde jag inte låta bli att tänka på (och till viss del sörja) tiden som vi hade sparat in om liten kunde äta själv och klä på sig själv.

Skynda snabbt iväg till tåget. Småspringa med en macka skumpandes i magen klockan 7.00 på morgonen är jobbigt. Tre minuter kvar till att tåget skulle gå så ringer min mobil. Privat nummer? Hm, jag svarar i farten ändå...

-Hej! Ni hade tid hos Specialisttandvården idag? En dam med sockersöt lite orolig röst befinner sig i andra änden.. -Ja, det stämmer.....? flåsar jag. Vad nu då? Tänker febrilt medan tåget rullar in på stationen. -Tyvärr är tandläkaren hemma idag så vi blir tvungna att skjuta upp tiden...Nästa tid kan nog inte bli förrän i oktober är jag rädd...Hon tar sats igen och småskrattar lite - Så ni kan lugnt gå hem igen och lägga er och sova.

Ja, eller hur?

Jag kan känna små ilskna röda horn växa ut i pannan på mig och funderar ett tag på att fråga damen om hon har någon erfarenhet av barn överhuvudtaget och varför har de har så dålig framförhållning där hon jobbar? men jag bara sväljer och säger trött -Skicka en ny remiss och så lägger jag på luren och accepterar att vi kommer att få vänta länge på att få sätta in gomplattan.

Vi bestämmer oss för att gå till Förskolan idag istället, så Julian får leka och jag jobba när det nu ändå inte blir någon tillfällig föräldrapenning för mig. Jag ringer och förvarnar personal ändringen. På vägen dit så ringer resursen upp oss. Hon hade ju gått dit tidigare idag för att passa på att jobba med Julians material nu när han inte skulle komma, och det var ju bra men hon går därför även hem tidigare och då är det ingen kvar som kan hjälpa honom över lunchen. MEN jag har rätt att ha honom där ändå om jag vill. Men det blir utan hjälp.. Jag väljer. Vad valde jag tror ni? Ja, precis. Vi gick hem igen.

Så nu sitter jag här med datorn i knät framför bompa och väjer för allehanda leksaker som kommer flygande. Kanske du vill vila lite snart älskling? frågar jag den övertrötta förvirrade lilla plutten som först trodde att han skulle åka tåg till doktorn och sedan till Kalin (Karin)  på Förskolan och nu inget alls. Neeeeeeeeeej! skriker han då. Bara för mig att inse att det inte kommer att bli något gjort idag och helt sonika lägga undan datorn.

En kaffe på det då?

Dagen D





Lilla älsklingen var så glad imorse när han fick gå till förskolan och träffa alla kompisarna igen. Han bara lös när jag förberedde honom igår vid läggningen och när han vaknade upp idag (i min säng) så låg vi och pratade om dagis (han säger dagis, för det är lättare) och han skrattade högt vid varje namn när jag namedroppade alla i personal och barngrupp.

Taggad plutt som var trött på sommarlov? :)

Läget som gäller nu inför hösten är ny resurs, ny avdelning, ny förskola, nya barn och ett helt nytt habteam kring Julian (på grund av att personal ur grundteamet har slutat ). Så det är mycket nytt för oss. Men om vi är positiva så är han det och som sagt goa Lena (Js resurs på småbarn)  finns inom räckhåll i nya byggnaden och kan stötta vid behov.

Man ska inte vara rädd för förändringar, det kan ju faktskt bli till det bättre, eller hur?

Just nu så ska vi klara av "inskolningen", det vill säga att Julian ska träffa alla kompisar och lära känna den nya resursen som verkar jättehärlig och engagerad, och det viktigaste av allt; hon kan teckenspråk! Vi har goda förhoppningar på en trygg höst med henne och resten av personalen som ska invigas i tänket kring Julian.

Så snart som möjligt så ska resurs få stöd av hab igen angående träningen, och jag känner att även jag behöver lite ny input nu efter sommaren. Det är skönt med rutiner igen faktiskt och Oj! vilken dålig kondis jag hade vid springturen till förskolan. Men det ska det bli ändring på nu när jag kommer igång tidigt varje morgon igen.

Så. Välkommen höst.

En garanterad framtid för våra barn?

 

Ni kanske undrar hur det ser ut för oss föräldrar som har barn med speciella behov i förskola och skolvärld?

Jo, det är här den första stora skillnaden mellan oss och alla andra börjar visa sig på riktigt. En annan sorts oro manifisterar sig och den oron kan vara lite skrämmande. Ofta så är det även vid den här tidpunkten en förälders första strider börjar ta vid.

När barnet var bebis så handlade det mest om att allting tog längre tid för barnet eller gjordes på ett annat sätt, vissa steg kanske inte hände överhuvudtaget trots en lång väntan. Oron över om barnet skulle få fortsätta att vara friskt och få utvecklas någorlunda är det centrala i den allra första tiden med ett barn med speciella behov.

När du som förälder har överkommit den första oron och barnet är stabilt nog för att få fortsätta sin resa in i denna värld så tar då den nya oron över. Hur ska mitt barn klara sig i en värld ibland barn som uttrycker sig på ett helt annat sätt än mitt barn?

Det ser väldigt olika ut i olika kommuner. Du är inte garanterad trygghet! även om man önskade det så tänker jag inte försköna någonting och låtsas som att så är fallet, för det är det inte. Det borde inte se olika ut, men det gör det tyvärr. Det finns ingen orubblig utarbetad plan som gäller i hela landet.

Vid denna period så börjar föräldrarna vilja gå tillbaka till ett någorlunda "vanligt" liv igen, att barnet har ett speciellt behov är på många sätt accepterat och på olika sätt och viss hanterat av familjen. Trots en önskan från föräldrarna om att få återgå till livet så fattas ofta det stöd som föräldrarna behöver för att kunna fokusera på sig själva igen. För många så kräver den nya perioden i barnets liv alldeles för mycket tid och mycket energi behöver läggas på allt/alla runtomkring barnet. Resurser, sjukhusbesök, rehabilitering, blanketter, sökande av information etc.

Det är här anhörigstöd spelar stor roll, eftersom det nu är på gång med detta stöd i hela landet så hoppas vi att även vår grupp kommer att få räknas in i detta stöd. Det som saknas för föräldrar är en tidsplan, och information om vad man kan begära av förskola/skola.Men även av Habilitering och de olika hjälpmedel som finns. Tex; Här är det dags att söka vårdbidrag, här är det dags att söka avlastning, ledsagare etc. Alltför ofta så är det upp till föräldrarna själva att ta reda på allt detta och det tar för mycket tid.

Hur skulle det då kunna se ut vid start? (En liten önskemanual)


Drömstart på förskola för barn med Down syndrom. (I en bättre värld.)


Den allra första dagen (för vissa kan det se ut såhär men inte för alla)

Innan start så har föräldern ett nära samarbete med Hab och personal på förskola om vad som förväntas av starten.

Själva mötet;
Den oroliga föräldern och dennes lilla barn hinner knappt komma innanför tröskeln förrän den erfarna heltidsresursen (med utbildning inom Karlstadmodellen) kommer springande och möter upp, och utbrister glatt; -Åh, ett barn med Down syndrom! Vad härligt! Jag vet och jag kan allt om dessa barn, och jag har all utbildning som jag vet att just ditt barn kommer att ha nytta av och ditt barn kommer att utvecklas på bästa sätt här. Du behöver inte oroa dig. Fokusera på ditt du, så tar jag hand om ditt barn.


Drömstart på skola för barn med Down syndrom. (I en bättre värld)


Den allra första dagen (för vissa kan det se ut såhär men inte för alla)



Innan start så har föräldern ett nära samarbete med Hab och personal på skola om vad som förväntas av starten.

Själva mötet,
Den nervösa föräldern och dennes lilla barn hinner knappt hänga av sig kläderna förrän samma heltidsresurs glatt kommer och möter. - Åh, vad kul och vilken ära att just jag fick följa med ditt barn upp till skolan. Med min vidareutbildning med fokusering på äldre barn med Down syndrom som jag nu har fått av kommunen så känner jag mig väldigt redo för att få möta just ditt barns nya behov!

Min stjärna.

 

I bland så slår det mig så kärleksfullt med stor kraft rätt i magen; att vilket otroligt duktigt barn jag har och vilken duktig resursperson han har på dagis som tränar och leker så fint med honom.

Jag är stolt över mitt duktiga barn som har lärt sig så mycket och som visar att han kan varje gång!

Jag är väldigt, väldigt lyckligt lottad.  

Tack!

Rustning på..

Förbereder mig inför mötet i morgon. Mötet som kom lite sådär på sniskan med allt annat som är i görningen just nu. Men vi hoppas att vi drar igång resurs-karusellen på riktigt nu i allafall. Vi kommer att be om klara riktlinjer inför Js framtida förskolegång (byte av avdelning). Vi vill ha 100 % resurs eller två stycken på 50 % (alternativt en avlösare konstant i gruppen) är önskvärt, men tydligen svårt att klämma fram. Men som sagt, nu orkar vi inte hålla på med detta mer, i morgon ska vi kräva fram ett svar på hur framtiden kommer att se ut för Julian. Jag kommer inte att lämna honom utan resurs eller någon form av extrapersonal i en barngrupp på 20 stycken barn, inte ens i en timme. Jag måste ha möjlighet att kunna jobba heltid som vilken mamma som helst (alltså på dagarna, inte på nätterna eller med en lekstinn J runt fötterna, som jag gör och har nu. Vi har backup på mötet i form av vår specialpedagog och jag hoppas att mina månatliga moodswings håller sig i schack inuti min rustning. 


Håll tummarna för oss är ni snälla.

Med padda

Julian ska få jobba och träna med en Ipad på förskolan och vi är så glada över detta att vi skriver lite om appar på mötesplatsen idag. Kommentera gärna och lägg till om du har egna tips på utvecklande appar för våra barn! 

Här kan du gå in och läsa och tipsa!

Är det viktigare att programmera mobiltelefoner än vad det är att ge våra barn en bra framtid?

Vår ÄLSKADE Lena!

I dag så fick jag veta att Julians älskade dagisresurs inte får någon högre lön för den extra roll som hon har tagit sig an i jobbet med Julian. Allt material som hon tar sig tid att tillverka, det extra ansvaret hon har fått, och den nya kunskapen hon får från ny litteratur som hon läser och som hon sedan kan använda sig av i jobbet med Julian. Det får hon inget extra alls för. Inte ett öre.

Är inte det helt sjukt?

Hade det varit en tjänst på låt oss säga till exempel Ericsson och någon i deras kundtjänst där hade uppgraderat sig till programmerare istället och fått en ny tjänst, då hade inte löneförhöjningen låtit vänta på sig. Eller hur? Så i dag undrar jag om; det är viktigare att programmera mobiltelefoner än vad det är att "programmera" våra barn och därmed ge dem en säker framtid?

Och förresten. Vad hände med personalutbildning?
När en förskola nu får in ett funktionshindrat barn i gruppen som kräver en "ny tjänst" av någon i personalen, varav denna tjänst kräver lite mer ansvar och jobb är det inte helt naturligt då att denna personal får en utbildning angående sin nya roll? Varför finns det inga klara riktlinjer angående dessa "resurs"tjänster på förskolorna? Vad jag har förstått så funkar det ju inte alls likadant i någon kommun i Sverige? Vissa har heltid, vissa har halvtid, vissa har egen assistent hela tiden. Vår kommun beslutade att skära ner på Julians resurs till 25% i veckan, delat på två personal vilket har fått mig att börja fundera på om jag ska gå halvtid som assistent till honom på dagarna. Ska jag behöva göra det? Funkar det ens att göra så? Kostnaden lär ju bli densamma för kommunen med mig på halvtidstjänst? Någon som vet?

Ett mail....

Julian verkar ha en bra dag i dag. Jag fick just ett mail från resursen på förskolan, dem har samling och sjunger sånger  ;) 

Vår resurs Lena på förskolan är guld värd för oss! Hon har inte jobbat med barn med Downs syndrom förut men hon är villig att lära sig varje dag!!! Som hon själv säger; - Jag får ju gratis lärdom av detta!

Love,

Vår orutinerade morgon.

Det var fortfarande mörkt ute när väckarklockan hann före lillen idag och ringde högt och länge. Högt för att jag hade skruvat upp volymen kvällen innan så att jag skulle vakna och länge för att jag var så himla trött. Just det ja! Förskola och jobb idag efter flera veckors ledighet! Kvickt upp ur den varma sängen och in till lillen. Han hade vaknat av klockan och satt redo med armarna uppsträckta. Så varm och go och kramig hela vägen från blöjbytet och ut till köket och den väntande vällingen. Liten blir stor, och han ska nu även ha macka på morgonen. Små, små bitar som han pillar i sig alldeles själv. Vi tog det lungt, glömde att kolla klockan, sedan blev det plötsligt bråttom. Jag hade glömt bort hur lång tid det tar med vantar och mössa, plocka ner inneskor och hitta strumpor, köra fram vagnen och bara för att när allt är klart känna en välbekant doft som signalerar blöjbyte genast. Av med alla kläder igen, in i duschen med lillen, strumporna blev blöta, får byta. Just det ja, inte stressa, lugn och fin. 
Så. 
Ut i kylan och mörkret. 
Vad tungt det var att köra! Hård skare och motarbetande drivor hindrade oss från att komma fram. Lillen höll sig lugn under vindskyddet men det blåste i mitt ansikte, och bet i kinderna, hårt och rått. Vi tar genvägen, den är ganska plogad, nej, vi fastnade visst, får lyfta vagnen, så ja, upp på vägen igen, där går det lättare att köra, hej och hå vad det går! 


Framme på förskolan, massor av barn där idag. Söta fröknar fullt upp. Barnen ska ut, på med kläderna. Julian stannar inne och äter banan. 


Pust. 


Jag vinkar och gör slängpussar åt lillen som står i fönstret med Lena.
-Hej då min älskling! 
Sedan vandrar jag hem igen, fort denna gång utan barnvagn, solen kikar fram bakom de mörka molnen och jag tänker;


Nu börjar dem.
Oxveckorna. 


Nu kör vi på så att det ryker innan vår!






Love,


 

Att lämna det vackraste man har.

- Uuuulian! Stamp, stamp, stamp, ljudet av små barnfötter som kommer springande.. 
 -Det är Uliaaan!! Flera fötter springer. Vi har knappt hunnit innanför dörren men den hökande barnaskaran har tydligen sett oss genom fönstret. Så står dem plötsligt där, framför oss, 8 stycken barn, ivriga och nyfikna. Dem hoppar upp och ner. Det är tidig morgon men dem visar inga tecken på att vara trötta. Några eftersläntrare hinner ikapp de andra barnen och de noterar snabbt och glatt att Julian har kommit. För en trött och frusen mamma som har gått några kilometer i snön för att komma hit denna morgon så lägger sig detta varma välkomnande som mjuk bomull runt hennes hjärta. När sedan Julians resursperson Lena också dyker upp med ett leende på läpparna och stenkoll på dagen så konstaterar jag nöjt att här ska jag lämna min son idag, och jag är så trygg och glad för att det är här och ingen annanstans som han ska spendera sin värdefulla dag. På Lillpigan. Världens bästa förskola. Jag tar av Julian overallen, samtidigt som en en liten kvinnlig kollega till Julian upplyser mig om att den faktiskt är svart, ifall jag nu har missat det. Jag lämnar över ansvaret av min käraste ägodel till Lena och gör mig redo att gå. -Hej då Julian, hej då alla barnen! Jag vinkar med min vante som fortfarande är fuktig av den kalla luften från promenaden hit och jag ska nu gå samma väg tillbaka igen. -Heeeej då! ropar alla barnen unisont och samstämmigt, sedan skingras flocken igen och barnen är borta lika snabbt som dom kom. 




Love,

Tack Lillpigan!

Jag blev så glad idag när jag fick nyhetsbrevet från Julians förskola i mailen,det värmde verkligen i hjärtat när jag läste att både personal och barn på Lillpigan har tagit till sig den del av karlstadmodellen som innebär tecken som kompletterande kommunikation i språkutvecklingen. Det är så svårt att förklara hur mycket och hur gärna jag vill att Julian ska få vara en del av allt, och hur jag vill att han ska få samma möjlighet till utveckling som alla andra barn. Ibland krävs det lite mer strid, men ibland så kommer det ett mail som bevisar att folk verkligen engagerar sig och bryr sig.

Lillpigan vilken underbar förebild för andra förskolor!!

Utdrag ur mailet...Tror nästan att jag ska rama in detta och sätta upp det på väggen ;)

TAKK- eller tecken som alternativ o kompletterande kommunikation

Ni kanske har sett att det sitter många bilder uppe på Lillpigan nu, bilder med tecken till? Eller så kanske ni har sett barnen gestikulerat o visat? Vi har börjat att anv oss av enkla tecken tillsammans med barnen (detta för att stimulera språkutvecklingen) , inom frukt kläder djur etc. barnen snappar fort upp och härmar. Mössa skor jacka äpple banan är några vi anv.barnen tittar intresserat och tar efter, frågar o vill att vi visar hur man gör. Detta spinner vi vidare på och skickar bla 2 pedagoger på kurs för att vi ska kunna lära ut mera!!

Älskling. Du ska inte behöva kämpa för att få vara du.

Teckenbok och Söndagspromenad

Teckenboken

Idag har jag klippt och klistrat. Jag har fått upp lite nya bilder i Julians teckenbok bilder på ; min mamma, min pappa, min mormor, min bil, min boll och så vidare...Katten Leon fick även vara med på ett hörn så klart! Vi har tänkt ha denna bok på Förskolan, då kan Julian traggla in sin familj och sina kära ägodelar om dagarna. Efter det så tog vi en Söndagspromenad i höststormen förbi Klockargården och tittade på hästarna. Just nu lagar vi middag och i kväll ska jag faktiskt spela en runda poker!

Jag tänkte även slänga upp en tävling här lite senare! 

Så glöm inte att kika in om någon timme!

 

Tack för att du valde oss!

Nu drar vi igång rejält med inskolningen på Förskolan och redan imorgon ska jag lyckas lämna Julian själv några timmar. Jag vet att det är jobbigast för mig, Julian själv visar inga tecken alls på att sakna mig när jag försvinner ut ur hans synfält. Han kryper runt och upptäcker allt runt omkring honom som den tuffaste lilla pirat, med hans alldeles egna Lena på tryggt avstånd. Vid sovdags tröstas de andra små barnen av sina medhavda snuttefiltar, sina nallar, eller nappar, och där bredvid ligger Julian tuff och tomhänt och bara ler. Min duktiga lilla kille, som aldrig slutar att förundra, mig, alla runtomkring, och även sig själv ibland till och med. Det känns som att min lilla kille har vuxit upp, bara på några dagar, han är ingen bebis längre, han är på väg att bli pojke och jag är så stolt och lycklig över att få vara hans mamma och för att jag får följa hans utveckling. Älskade unge, tack för att du valde oss!

love,

So far so good!

Julians" första" inskolningsdag..

9.00, en trött Mama efter lite sömn denna vecka, men Julian är glad över att få komma tillbaka till Förskolan igen!

På Lillpigan jobbar det underbar personal! Otroligt öppna, hjälpsamma, och förstående!

Vi barn som började idag! Tar ett tag att lära sig de nya namnen.

Goaste Lena, Julians "kontaktperson", vi är så glada att vi fick Lena som kan teckna!

"pussa" är nya grejen...allt ska pussas..

Lena igen..hoppas det är okej att du får vara med här på bloggen ibland Lena, ( har glömt att fråga..), men nu kommer du ju iallafall att bli fotad lika mycket som Julian (nästan) ;)

HOPPAS NI HAR EN UNDERBAR FREDAG MINA VÄNNER!

love,

Projekt inskolning...

Hej Vänner!

Idag är det fullt upp, så det blir ett litet spontant inlägg i farten. Julian och jag har varit på förskolan HELA morgonen, och han fullkomligt ÄLSKAR det! Barnen far runt som små vildingar men Julian lyckas ändå behålla koncentrationen. Det går väldigt bra med Julians "resursperson" Lena också, så jag känner mig väldigt nöjd med allt idag! Vi stannade till 13.00 ungefär och inte en tår eller ett pip ifrån Julian, duktiga lilla killen, han trivs som vanligt, men vi tar det ändå successivt så vi inte erfar några bakslag...

Klockan 17 är det möte för oss föräldrar, så nu är vi bara hemma för lite mat, sedan ska vi till Förskolan igen!

Hoppas ni har en skön Torsdag!

love,

Julians dag

11.12

Jag; -Hej Älskling!

Julian; -Jasså, kommer du nu. Vad vill du då?

Jag; -Jo, jag tänkte bara höra vad du har för dig idag? Du är så fin i skjorta.

Julian; -Ja, jag ska på möte idag, det vet du väl?

Jag;- Möte? Jasså, vad trevligt, vart då då?

Julian;- Jamen på Lillpigan, Förskolan, den ligger bara en bit bort. Jag ska ju börja där i höst, det vet du ju, så vi ska träffa personal, rektor och specialpedagog, och kanske ännu fler folk, vad vet jag..det gäller att vara beredd på allt..

Jag; Oki...Jaha, och vad har du för dig nu då? Läser du?

Julian; - Manus. Jag övar.

Jag; Vaddå? Varför det?

Julian; Ja, man vet aldrig, jag kanske behöver berätta vad det är som jag behöver på Förskolan. Jag behöver ju lite extra ,du vet ju redan allt det där.

Jag; Ja, jo...Men när ska du dit då?

Julian; Vid tre..

Jag; Jaha, men det är ju ett tag till..

Julian; Perfekt! Då hinner jag leka lite med lastbilen tills det blir dags..

-Brumbrumbrumbrum.....