Inredningsbeslut

Jag har tagit mig vatten över huvudet. Har ingen aning hur jag ska hinna knyta ihop den här säcken innan April. Jag har startat världens inredningsprojekt här hemma. Det var likadant förra gravven. Jag kan liksom inte låta det vara. Det värsta är att jag får ångestkänslor om jag inte genomför det som jag vill göra. Jag har nämligen försökt att släppa, men det går inte. 

Dessa beslut kan ju verka triviala. Men jag har deadline. Jag vet att jag inte kommer att orka dessa projekt sedan när jag har ett litet knyte här. Dessutom ska jag amma och hur mycket hinner man då? Nej, precis.

Inget.










Ska du verkligen flytta spegeln igen mamma?

Så nu springer jag runt här hemma på kvällarna och ger direktiv för döva öron. Min man känner nämligen inte alls den här pressen utan gläds mest åt den nya stora soffan som är så skön att sitta i. Så jag röjer, lyfter, fixar och svär över min mage som är i vägen, sedan skrattar jag åt mig själv och sätter mig bredvid mannen och ber honom att hålla sin hand över magen och känna sparken. 

Tänk att vi ska få ett litet barn till. 

Julian är smart. Han använder sig av dubbelgarantin när han tränar Buffa. 

Han kör två korvar för säkerhets skull. Det kanske inte funkar på första korven. 

Men i alla fall på andra.

Sitt Buffa! 

Morgonrutiner och funktionshinderdagen

Nu är det bara fyra dagar kvar till prinsens födelsedag och jag har fixat färdigt det mesta. Men jag börjar känna sammandragningar när jag stressar och gör mycket saker på en gång så jag försöker att ta det lugnt. Jag har flera projekt på gång här hemma då jag vill ändra om och göra om mycket just nu. Vi har haft möblerna ungefär på samma sätt väldigt länge, så det är dags för lite ny energi och nya möbler. Det blir mer snygga, praktiska saker och vi fokuserar på praktisk förvaring vid denna uppdatering av vårt hem. Jag har även börjat bebissäkra och bygga in lite sladdar etc.

Vi har ju aldrig kunnat ha så mycket vaser och krukor och dylikt eftersom J har kastat saker i golvet till fram till ett år sedan ungefär. Nu går det mycket bättre och det händer inte lika ofta, men jag får lov att vänta med sådana saker då det ju kommer att bo en klåfingrig bebis här tids nog. 

Julians rum är snart klart. Han har fått ett fint skrivbord med magnettavla på som jag ska fästa hans schema på. När man har Downs syndrom så kan man ha lite svårare med tidsuppfattningen, så jag ska klistra upp veckodagarna med bilder och tecken på för vad han ska göra. Jag har även hängt upp krokar för hans kläder och jag ska sätta upp bilder över varje krok. En bild för tröja och en bild för byxa etc. Då kan han själv ta initiativet till att hämta sina kläder på morgonen. 

Vi tränar ju påklädning just nu och det går sådär. Mitt tålamod tryter så lätt när jag behöver vänta in honom. Ofta så testar han mig när han märker att det är något som jag gärna vill att han ska kunna. Men på fredag har vi möte med habiliteringen så då ska jag kolla om de har lite tips att komma med. Våra morgonrutiner måste bli lite bättre så jag slipper att hjälpa och assistera J så mycket hela tiden. 

Varför blir det ingen ändring? 

Idag var det Internationella funktionshinderdagen, den infaller alltid den 3 December och har funnits sedan 1992. Över en miljard människor, eller cirka 15 procent av världens befolkning, lever med någon form av funktionshinder. 

Alla, alla, alla borde läsa denna artikel skriven av Ingrid Burman, ordförande för Handikappförbunden. Varför har lagen om hets mot folkgrupp inte utvidgats så att den även omfattar funktionsnedsättning? Det är i alla fall för mig och många med mig ett stort mysterium och en stor klump i magen. Åter igen så är tydligen inte alla folkgrupper lika mycket värda i samhällets ögon. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna förbannade orättvisa, men jag hinner inte just nu. Men jag kommer säkerligen att behöva ta upp ämnet igen framöver. 

"Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering som har samband med kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Funktionsnedsättning är alltså en diskrimineringsgrund, precis som alla andra.

Men medan de flesta andra diskrimineringsgrunder kan söka skydd mot våld och kränkningar i lagstiftningen om hets mot folkgrupp, saknas denna möjlighet för personer med funktionsnedsättning. Lagen omfattar nämligen inte funktionsnedsättning, trots att Handikappförbunden och andra aktörer har arbetat för en utvidgning i många år."

Det sociala arvet?

Mannen hade svårt att natta idag. Ofta är det så. Jag har lätt för att natta. Alltid är det så.

Mina rutiner skiljer sig stort från mannens. Jag tänder månen (lampan), läser boken, sjunger, pratar lite, sedan får lillen släcka månen själv, att han klarar av att göra det själv gör honom stark, glad och stolt och han lägger sig nöjd ner på kudden och somnar efter ett tag.

Mannens rutiner är inte så effektiva som mina. Mannen släcker direkt utan bok. Håller armen över lillen. Är tyst. Svarar inte på tilltal. Nu ska vi sova, säger han skarpt så fort lillen frågar något. Lillen blir ledsen. -Maaammmmmmaaaaa! Mamma natta istället! Jag känner stressen krypa på. Ingenting hinner man göra på kvällen...


Varför är det så svårt med jämställdhet i hemmet (på alla olika nivåer)? 

Underbara Clara skriver ett inlägg om hur man tvingar sin partner till att hjälpa till mer i hemmet. Visst, själva inlägget; "Hur man botar en jättebebis" är från år 2011 men debatten har ju alltid funnits och är högaktuell än i dag två år senare. Att vi kvinnor curlar våra män osv.

Det jag inte förstår är varför man ska behöva tvinga någon till att ta tag i det som behövs göras? Om kvinnan ser det, borde inte mannen också se det? Samma med nattningen, om jag klarar av det (jag som aldrig haft tålamod förut), varför skulle inte han klara av det? Vad är det här för konstigt accepterande av mäns tillkortakommande? Varför ska vi kvinnor behöva lära männen hur de ska göra det som behövs göras? Hur sexigt är det liksom?

Vi kvinnor kan ju också vara jättebebisar i hemmet och ha svårt att natta men det skrivs det aldrig om. När det är tvärt om, nej, det är absolut inte okej när kvinnor beter sig som män.

Det viktigaste är nog ändå att det är någorlunda lika och att båda är nöjda med upplägg. Jag tycker att båda ska ta sitt ansvar i hemmet och det är ännu viktigare att båda hjälper till med hemmet när det bor barn med speciella behov där. Det finns tusen saker runt detta barn som behöver rulla smidigt. Att driva familj är inte lätt, det är ett stort projekt och flera aktörer och allas behov spelar roll. Jag tror att vi allt för ofta glömmer att prata om dessa viktiga saker i vardagen och vi borde lägga mer tid på att förmedla till varandra hur vi vill ha det.

Hur har ni det hemma hos er?

Årets sista dagar..

Det har ju varit jul och lediga dagar sedan jag senast skrev här på bloggen och vi har gjort det som många av oss gör när vi är har jul och lediga dagar. Vi har ätit gott, fikat gott, druckit gott, promenerat, tittat på julfilmer, lekt i snön, sovit länge på morgonen..och allt detta fortsätter vi att göra fram till den 2 Januari!

Hoppas att ni njuter av era sista dagar på detta år 2012!

Du är alltid nära

Lugnet har sänkt sig över familjen Kind/Liss residens, och jag njuter av hur städat och fint det är just nu. Det kommer inte att hålla så länge. Imorgon kommer det 9 barn och gör det omöjligt för oss att lyckas hålla kollen. Men det gör inget. Det handlar bara om några timmar. Jag har planerat allt i minsta detalj. Jag har ett schema. Det finns inte rum för kaos. Frihet under kontroll. Bara inte schemat spricker....

Imorse så prövades mitt tålamod med lillen igen. Ibland orkar jag inte vara pedagogisk, ibland orkar jag inte vara så förbannat duktig, idag var det en sådan dag. Min sömn var obefintlig under natten och jag gick som på mekanik ut i köket. Alla rörelser satt där de skulle men jag var inte där. Jag själv låg kvar i sängen och sov. Det var där jag var mentalt. Jag måttade vällingen, satte på kaffe, allt felfritt, men det var som om jag drömde hela morgonscenariet. När jag vaknade igen så var jag på väg hem från Förskolan och jag hade dåligt samvete. Jag hade inte alls förstått vad lillen hade sagt till mig på morgonen, hans ord var grötiga och snubbliga och jag orkade inte anstränga mig för att lyssna eller teckna till honom. Han blev frustrerad. Han sköt ner ljusen i hallen med armbågen, han sköt undan krukorna. Tusen spillror. Det dammsugade golvet var ett minne blott. Jag blev ledsen. Vi hade bråttom. Han ville ingenting, inte på med vantar, ingen mössa. Han förstod inte. Jag bet ihop. Stängde av. Vagnen sköt jag framför mig i snön och svor högt. Det finns stunder då man bara är.

Dessa stunder så tänker jag alltid att livet är för kort för att bara vara jobbigt. Om några år så kommer jobbiga saker i vardagen att vara bortglömda ändå och andra saker kommer att spela roll.

Saker som hur lillen ser på mig när jag kommer för att hämta upp honom på natten och han vill ligga nära mig i min säng. Hur han klappar mig på kinden och pussas och hur han kramas. Hur han luktar när han ligger bredvid mig och snusar.

Det går så fort.

Idag för fyra år sedan så föddes min stjärna. Han som kom och vände upp och ner och rätt på allting. Han som fick mig att växa så mycket.

Grattis mitt älskade allt. Jag lovar att alltid försöka lyssna på dig.

Ett litet hej!

Hej mitt i läggningen!

Jag tänkte bara titta in och hälsa lite.

Här är veckans vardagstugg igång för fulla muggar. Jobb på dagen och sedan kvällsaktiviteterna i hemmet som bad, pyjamas, läsa bok och till sist släcka månen. Väl vid det stadiet så är det mamman i huset som snarkar först. Blir så otroligt trött av mörker, men bara för några dagar sedan så snöade det, så snart lyser det vita upp lite grann igen. Jag är glad över att allt rullar på så bra just nu och fort går det också. Hej och hå! .

Jag andas ut och gör planer inför framtiden.

Julian hade världens sötaste fikadejt i Lördags ;)

Dags att bli egolina!

Tillbaka med ny energi och ett halvt löfte om avlastning. Hoppas att beslutet inte låter vänta på sig utan att vi kan dra igång den här karusellen snart och få in det i vår vardag. Vi bad om stödfamilj en gång i månaden för det kändes mest aktuellt just nu. Så bor du i Dalarna och har en längtan efter en liten pojke med en extra kärlekskromosom ibland så finns han här! :)

Ikväll så ska jag gosa extra mycket med mitt lilla troll och tanka på hans mjuka, varma händer och små pussar. Naaaw Äsking, säger han till mig och kryper upp i min famn, och då finns bara nuet. Jag ska jobba Lördag och Söndag, men kvällarna är våra ett tag innan natta och när man varit borta så uppskattar man den tiden så mycket, mycket mer.

Min äsking.

Samvetspilen



Om jag inte hinner med Julians munmassage efter tandborstningen,
så får jag dåligt samvete.


Ibland har jag dåligt samvete för nästan ALLT. Sedan jag blev mamma så blev det värre såklart. En mamma vill ju alltid vara bäst. Det tror jag absolut att en pappa också vill, men pappan är lite lugnare och coolare när han misslyckas i sin papparoll.

Nu säger jag inte att ALLA pappor är på detta sätt, bara de jag känner. De pappor som jag känner bryr sig inte så mycket om att huset inte är städat när det kommer folk på besök, eller att tvätten ligger kvar i tvättmaskinen när han ska gå och lägga sig, eller att det blir pizza till middag (istället för grönsaksgratäng) två kvällar i rad. Världen går inte under vid sådana tillfällen för de pappor jag känner. Fine.

Vad händer då med mammorna jag känner (inklusive mig själv) vid dessa tillfällen? Jo, jag kan ge ett exempel.

När en mamma jag känner är på väg in till sängen på kvällen och trött går förbi tvättrummet och ser en tröjarm kaxigt sticka ut från luckan på tvättmaskinen och hon smärtsamt kommer på att hon har glömt att hänga upp all tvätten då blir det ett jäkla ös på mamman.

Det dåliga samvetet laddar snabbt sin båge och skjuter pilen rakt in i hjärtat på mamman, giftet sprids snabbt i hennes kropp, hon blir synligt påverkad, hon andas snabbare, det börjar rycka i hennes trötta ben, hon måste hinna med detta innan det blir för sent.

Stressen blir ett faktum när hon samtidigt tänker på de livsviktiga timmarnas sömn hon nu kommer att missa innan hon ska gå upp nästa dag.

Känner du igen dig? Då är du förmodligen kvinna och förmodligen less på denna stress, precis som jag. Jag har gått runt med en pil i hjärtat i snart två veckor nu och jag har så dåligt samvete för att jag inte hinner något längre. Att rada upp allt som jag inte hinner, skulle inte gå, men mer än hälften av grejerna på min lista inkluderar saker som har med Julian att göra. Så här är det varje höst vill jag minnas, då jag tänker tillbaka på tidigare inlägg och allt detta eskalerar med Julians ålder och behov.

Nu är det ju så att det är en omöjlighet att ligga steget före i allt. För ett tag sedan så stannade jag upp, drog ur pilen och påminnde mig själv; jag är bara en människa. Trots att jag gladeligen och full med kärlek jobbar som administratör, assistent, sjukgymnast, tandläkare, vårdbiträde och handledare åt mitt eget barn, (plus allt det andra i livet) så vill jag ibland bara få vara mamman.

Mamman med den lilla oron.

Eftersom jag bara vill vara mamman med den lilla oron ibland så skickade jag för ett bra tag sedan in en ansökan om avlastning. Imorgon kommer det en Lss-handläggare hem till oss och ska se över vårt behov av avlastning. Självklart så har jag dåligt samvete över detta. Jag vill inte behöva lämna bort det finaste jag har till någon annan, men vi vill gärna hinna göra saker som andra familjer hinner utan att riskera farmor och farfars hälsa. Det är trots allt dessa två som har gjort detta möjligt så här långt.

Så håll gärna tummarna för att det blir ett bra beslut imorgon och att jag får vara en vanlig mamma ibland.

När kärlek gör ont

Vi andades tätt tillsammans, ditt ansikte mot mitt, den sista godnattsagan låg slängd på mattan nedanför sängen. Du hade med din ljusaste, svagaste röst bett mig om en till men gav upp när du förstod att det var på allvar. Nu var det dags att sova. Du låg med din varma arm runt min hals och du tvinnade mitt hår med dina små fingar med alldeles för långa naglar eftersom jag har sådant bry med att klippa dem.

Plötsligt och utan förvarning så kom lavetten från dig. Den rev till ordentligt på kinden och jag svor över de oklippta naglarna och för att jag aldrig har tid över för processen det tar att klippa dem. Snabbt därefter så borrade du ner ditt lilla huvud hårt mot mitt bröst, och dunkade, du tog tag i min arm och bet tag ,hårt, hårt, hårt. -Iiiiiiiiiiinte oooooooova! vrålade du.

Du förvandlades på en sekund till det okontrollerbara monster som jag avskyr.

 

Det är samma monster som kastar saker när han är missförstådd, som inte hittar gränserna utan tar leken alldeles för långt. Samma monster som slänger sig ner i backen och skriker, gråter, eller skrattar, helst allt på en gång, eftersom han inte vet vilken reaktion som förväntas av honom. Det är monstret som jag inte når fram till. Monstret som rymmer iväg utan att stanna, trots att jag säger att jag går ifrån honom. 

Monstret lever och frodas av alla missförstånd, ledsamheter och undertryckta känslor som prinsen samlar på sig och det går inte att stoppa det när prinsen är för trött och inte orkar hålla tillbaka mer. Jag kan inte förklara för monstret att man inte får slåss, för han bara skrattar mig rätt i ansiktet och fortsätter ändå. Han förstår inte. Han har inte kapaciteten till att förstå. Eller, jag har inte kapaciteten eller det rätta verktyget just då till att få honom att förstå.

Visst. Jag är van vid barn som agerar utåt, jag har träffat många, jag har till och med levt nära med ett, men när det är mitt egna barn så kan jag inte hantera det. Jag hinner inte beväpna mig, jag hinner inte stänga av min kärlek när slagen, skriken eller kasten kommer. Istället så vaknar jag dagen efter med fläskläpp, bitmärke i armen, rivsår eller andra skador och känner en viss förvirring över hur jag ska förhålla mig till dessa skador.

Jag älskar såklart prinsen lika mycket trots att kommunikationen ibland brister. Kärlek och tillit till ett barn kan aldrig prövas sönder. Det finns INGET som mitt barn kan göra mot mig för att jag ska vända det ryggen till. INGET.

Men jag måste lära mig att förhålla mig till rollen som jag spelar de gånger mitt barn inte förstår. Jag måse bli ättre på att inte ta hans agerande personligt, för det är inte mitt fel. Jag kan inte alltid tolka mitt barns signaler rätt och jag vet inte alltid vad han behöver, men jag är inte en dålig mamma för det. Jag gör alltid mitt bästa.

Jag tror inte att någon utan barn med "problembeteende" kan förstå det här och jag förväntar mig inte det heller. Jag ville bara skriva av mig eftersom jag behöver reflektera över dessa stunder och över det faktum att jag faktiskt blir slagen av mitt egna älskade barn och vad det gör med mig.

Love,

När Virvelvinden rullar in..

Julian har en kompis som bor nära. Vi kallar henne för Virvelvinden. Vi kan låta henne få representera många av de andra barnen i Julians ålder. Hon är snabb, har en vilja av stål och en aldrig sinande energi som räcker flera varv runt kvarteret och om igen, till skillnad från vår försiktiga lilla filbunke (förutom vissa ryck)... (oftast när mamman är trött).

Självklart så tycker jag det är helt fantastiskt och otroligt underbart att virvelvinden är här och leker med filbunken, även om det tar mycket tid och energi från mig att guida TVÅ personer i lek och samspel. Julian har en tendens att bli frustrerad om det går för fort och det har hänt att han drar i håret osv. Av denna och av andra anledningar så måste jag ha koll precis hela tiden. I vanliga fall kanske man kan släppa blicken lite med fyraåringar men jag vill inte att det ska bli "fel" och jag hänger i kulisserna nästan hela tiden eller är i tight samspel med barnen.





Julians kompis Virvelvinden med sin bestämdaste röst - Vi måste ta en liten paus Julian och läsa saga, så vi orkar hoppa mer i sängen sen..

Just nu så njuter jag av att de fortfarande är på samma nivå, någorlunda iallafall, men jag märker tydligare och tydligare att virvelvinden håller på att växa ifrån minJulian på många olika sätt..Det är lite sorgligt.    Virvelvinden pratar snabbt och lägger pussel som ingenting och läser bok och jag sitter bredvid och hjälper Julian så gott jag kan för att han ska få fram det han vill förmedla.  Virvelvinden vänder sig i och med detta mer till mig i leken och jag får medla.   Julian är mycket MIN med sina saker just nu, och det är svårt att få honom att låta andra få låna, den nivån har virvelvinden vuxit ifrån för länge sedan och det blir lite krock där trots att de är av samma årgång. MEN denna goa kompis till J har en egenskap som gör att hon inte tröttnar i sällskapet med honom och det är att hon är beroende av att få vara hjälpsam!   Hon vill så gärna hjälpa, hon vill mata Julian, ge honom dricka, hjälpa på med skorna osv, osv. Än så länge så dömmer hon inte honom efter vad han inte kan, utan ser det bara som hennes självklara uppgift att få hjälpa. Visst hon frågar varför han inte kan vissa saker som hon tar för givet, men hon nöjer sig med svaret att det bara är så och är överlycklig över att hon får rycka in. I dag var hon här och matade och tittade på barnprogram.

När kärleksparet inte alls fick hoppa i sängen mera så sprang de iväg och satte sig i fåtöljen och kollade på Byggare Bob. Den förälskade vinden försökte stjäla kyssar från en svårflörtad Julian som blir sur när han missar minsta lilla bit av sitt favoritprogram. Men lite smickrande var det allt med alla pussar och kramar...sådär i smyg...

Efter barnprogrammet så stämde virvelvinden impulsivt upp till sång med den blå gitarren utan hela strängar, men trots det så blev en hel repetoar med låtar som; Jag älskar Julian, Julian älskar sin hund och Jättebra. Det blev mycket improvisation; text och melodi satt inte alltid där den skulle, men hon sjöng från hjärtat och oj vad vi dansade! 

När vi hade tagit om alla låtarna en sisådär 30 gånger på vindens begäran och vi inte orkade dansa mera så var artisten tråkigt nog tvungen att gå hem.

När dörren hade stängts och vinden virvlat ut efter flera snabba, blöta kindpussar och löfte om lek en annan dag, så kunde jag urskilja glans i Julians ögon och en putande underläpp. Lite vemod i mitt bröst då jag tänkte på framtiden och att det kanske kommer en tid längre fram när det inte alls är tufft bland kompisarna att leka hjälpredor. Längre. När skillnaden mellan J och andra betyder mer. När låtar inte längre skrivs till honom. När virvelvinden kanske inte alls är lika ivrig över att få komma tillbaka och leka en annan dag.  

Jag kommer inte alltid heller att kunna stå där i kulisserna och ibland kommer det att bli fel, och vetskapen om att min lilla kille kommer att bli sårad av andra som inte förstår honom och att han inte kommer att hinna få en chans att försvara sig gör så jädrans ont i mitt hjärta.

Men jag vet att det stora vemodet bara är mitt. Just nu iallafall. Att det onda i hjärtat bara tillhör mig . Än så länge. Men jag önskar att jag för alltid kunde bära all smärta han någonsin kommer att känna och jag ska göra allt som står i min makt för att han ska få vara den han är och bara vara lycklig även längre fram i tiden då han är äldre och förstår mer och i de tillfällen då vindarna har vänt min älskade ryggen till. 

Måndagsbestyr

Det var inte planerat att Julian skulle vakna 04.00 i natt och inte somna om igen, men så blev det. Första dagen på nya avdelningen blev därför mycket för J och han är supertrött nu och somnar nog tidigt ikväll, men han har haft kul och vi ser fram emot en härlig dagisvecka! Imorgon får vi träffa nya resursen Karin!
Under eftermiddagen så har vi hängt i trädgården och sedan blev det en runda med dammsugaren. Julian försvann ett tag när jag satte på den och sedan när jag hittade honom igen så gick han runt med en ny accessoar på sig ;)

Det har varit en lång dag. Då är det skönt att slippa höra dammsugaren...

Julian väntar på mormor

När kommer dem? undrar Julian...

Bäst att hänga i fönstret så man inte missar bilen...

Lilla hjälpredan..

Julian är så duktig i trädgården, han jobbar på för fullt och lyser upp som en sol när han får bära och lyfta och gräva. Om vi fortsätter i den här takten så är vi snart klara med vårt land!

-Tuuung, sa Julian men vägrade att sätta ner hinken. 

-Schyyyyss. Nu ska jag sova...
Lilla älsklingen är tröttmössa efter en hel dag ute. 

Lek med bönan börjar bli ett återkommande inslag i Julians vardag.

Bönan var här igår igen. Jag hann knappt se henne komma in och hänga av sig, plötsligt var hon inne i köket och stövlarna stod i hallen ;) 

Vi var i full färd med att baka så båda fick varsit förkläde på. Bönan hade fler kompisar med sig som blev glada när de fick höra att det skulle vankas hallonmuffins.

Receptet på muffins med frukt i. Vi hade hallon och blåbär i våra godingar. 

Ediths storasyster var populär hos Julian och det skulle tisslas och tasslas i deras hörna. Vilken liten player va?! Helt ogenerat också och med Edith mitt emot...

Edith märkte inget, hon hade fullt upp som tur var. 

Tjejer är bäst. 

Njuter som fisken i vattnet med ett kök fullt av tjejer.

Sedan blev det muffins, saft och Vampyrerna på bompa.
 Notera handhållningen som kan vara en av årets gulligaste gester här hemma.

#Host,host# och så lägga armen om.

Puss min Julian.
-När man pussas så är man kääär, sa Edith till Julian.

På besök i sjukstugan.

Igår tittade vi in hos Julian i hans lekstuga. Vi skulle få fika med rostat bröd sa han.

En skiva till dig, och en skiva till mig.

Man måste vänta på att de ska bli klara.

Efter fikan, så såg vi någon komma!

Det var Syster Edith. Hon skulle plåstra om Julian sa hon.

Bandage på och litet plåster skulle han få på handen.

Det gör inte ont, jag lovar, sa Syster Edith.

Så! Fint va?

 Detta var igår och då fanns det inte någon tendens till snuva eller ont i halsen hos mamman i huset. Men i dag vaknade jag med feber och ont. Näsan rinner och rinner. Jag har busungen själv eftersom Fred jobbar kväll/natt och det är påfrestande. Men ett tips för er andra i samma situation som jag just nu! Strunta i städning! Lägg tiden på barnet istället annars orkar man inte.  Ta chansen att träna etc, som du inte hinner göra annars. I dag har jag klistrat fast aktivitetslapparna på toaletten och Oj, vad bra det blev! Julian var helt med i händelseförloppet! Han pekade på bilderna och visste exakt vad som skulle komma näst. Bada, Borsta tänderna, Läsa Saga. Jag tog även emot arbetsterapeuten i morse och fick toalettstolen installerad men den har vi inte provat än så det informerar jag om sedan! Här ser ni bild på hur den ser ut.  

Nej, inte världens glamorösaste bild jag vet, ursäkta för det ;)  men jag vill dokumentera detta.

Här kan ni se bildschemat för kvällen. Bilderna har vi fått av Habiliteringen.

Vi fick även tillgång till bolltäcket i dag och vi kör första natten med detta i natt. Håll tummarna för att det hjälper. Jag tror iofs att det är för lätt för Julian som snurrar så, men man vet ju aldrig. Återkommer med uppdatering. Natti, natti nu alla! ♡

Bolltäcke eller kedjetäcke så mamma får sova?

I dag är det Tisdag och då ser det ut så här..

Nytt soffbord skulle ändå införskaffas men genast blev det lite mer aktuellt.

Jag skulle bara vila ögonen fem minuter i soffan innan vi skulle gå i väg till dagis. Har man varit vaken sedan 4.00 varje dag i två veckors tid med en hyperpigg unge så är man ganska så trött vid 8 snåret. Bara fem minuter mumlade jag medan lillen numera satt tryggt på kudden vid tvn och kollade på Happy feet. Efter fem minuter (trodde jag) så vaknade jag med ett ryck. Där stod mitt barn och tittade på mig; hans ansikte pryddes av en mindre smickrande svart krigsmålning som jag inte hade gått med på. I högsta hand hade han en svart tuschpenna (vart han nu hittat den?) och han var i full färd med att föra pennan mot min oskyldiga, vita kind. Gahhhh, jag hoppade upp ur soffan med ett ryck, drog pennan ur handen på lillen och under skrik och protest så noterade jag förödelsen som hunnit bli medan jag sov; Graffitimålat tangentbord och ett soffbord och en unge i samma dekadenta stil. Göra ett konstverk av det hela och ställa ut? funderade jag medan jag funderade på hur dådet skulle straffas. Att klockan var halv 10 och att det var för sent att gå iväg till dagis nu, vilket innebar att det inte skulle bli mycket jobb gjort för min del i dag, var en kakbit i jämförelse med denna incident.

Veckans skörd resulterade i en ny innebörd av minimalism

Less is more; En blogg om att bli lycklig av att inte köpa saker

Det här med pengar och saker. Och lycka.

Det finns människor som har väldiga problem med att sluta att konsumera saker. Vissa samlar på saker. Tills de inte ens kommer in i sitt eget hem. Många människor väljer frivilligt bort att sluta konsumera helt, eftersom det gör dem olyckliga. Jag däremot, jag har slutat att konsumera saker helt, mer eller mindre ofrivilligt. Varför? Jo, det ska jag berätta för er.


Ni har väl hört om veckans skörd förut va? Om inte så kan jag dra storyn för er här lite fort; 

Julian kastar saker i hemmet i bland. I huvudsak om han är trött, frustrerad eller missförstådd. (Han kan också markera att han har ätit upp sin mat eller är mätt genom att kasta sin tallrik.) Han kastar vaser, krukor, glas, tallrikar, ljusstakar och muggar som står inom hans räckhåll.

Vi har därför en låda i köket som vi fyller med veckans skörd. Lådan består av söndrigt porslin. När lådan är full så drar vi till återvinningsstationen och tömmer den, väl där så sörjer jag de mest älskade sakerna en liten skvätt, sedan lägger vi det bakom oss och så går vi vidare och börjar om på en ny vecka.


Nu är det ju så att jag har snart inga saker kvar här hemma som Julian kan kasta, eftersom jag inte har brytt mig om att köpa in något nytt, då jag vet att det ändå inte blir långlivat.

Dagens utmaning var därför att försöka få det så minimalistiskt snyggt som möjligt i hemmet, utan några som helst prydnadssaker eller accessoarer alls.

SÅ;

Jag har nu varken duk, vaser,  krukor eller stående tavlor på borden, inga snygga ljusstakar i fönstren eller annan prydnad. Jag har helt tomma fönster så när som på en lampa i vardera. Jag har köpt in flera snygga, vita plastmuggar från Clas Olsson som han kan få kasta så gott han vill. Jag har höjt upp två tavelhyllor till maxhöjd och håller tummarna för att hans beteende har växt eller tränats bort den dag hans små klåfinger-fingrar når upp dit. Jag har plockat undan alla löst liggande saker ner i lådor som han inte når upp att öppna.

Jag måste säga att det känns förvånande frigörande ändå. Och ändå rätt skönt att slippa att ha så mycket att damma. ;)

Så Lilla Buddha;
Kom hem från dagis nu och Bring it on! 
Mama is ready!  :)

En episod av alternativ intelligens

Jag tänkte dela med mig av en liten episod som hände ikväll. Mest för att händelsen symboliserar mitt liv med Julian väldigt starkt. Alternativ intelligens, kallar jag det.

Jo, igår så hände tyvärr det som inte får hända och som jag har bävat för sedan vi fick vårt nya badkar installerat. Julian halkade och slog i huvudet i badkarskanten vid sitt regelbundna kvällsbad. Nej, ingen fara, han grät såklart, men det gick fort över och det blev bara en liten bula. Nu kom det sig så att detta hände exakt samtidigt som jag tänkte att det var dags att köpa och lägga in halkskydd. Som så många gånger förut i livet så slår det fruktade alltid in efter att man har gått runt och fruktat det ett tag. Men som sagt Julian lekte vidare efter 10 minuter, självklart gjorde det ont och han pekad länge på badkaret och deklarerade att det var där han föll.  Nu kom det sig så att vi stod över kvällsbadet ikväll, men jag funderade ändå lite över om Julians rädsla för vatten skulle vara tillbaka pga denna händelse. Men jag behövde jag inte oroa mig länge för när jag stod i köket så kunde jag höra hur J gick förbi ute i hallen och mumlade att han skulle gå och bada. Det kändes bra att han hade glömt händelsen och inte blivit rädd. Jag hörde hur han trippade iväg in till badrummet och hur han hoppade i det vattenlösa karet, jag kunde höra hur han tog upp sina gubbar och började leka. Men när jag gick dit för att kolla, så bjöd synen mig på ett gott och långt skratt. Min lilla älskling satt i badkaret med mössan på.

Stötdämpare?

Är du Sällsynt?

Idag räckte vi upp våra armar klockan 12 för alla Sällsynta Diagnoser!

Vi firar Sällsynta dagen på den mest Sällsyntaste dagen och har tävlingar på mötesplatsen hela dagen lång!


Läs mer om varumärkestänket angående denna dag hos Heja Abbe!



Läs mer om dagen och Tävla hos oss här

Våren och sommaren känns närmre om man äter glass i solen!

Den lilla masen spanar efter säkra vårtecken utanför fönstret..

Glass smakar gott..
och jag visar dig att du ska slicka dig runt munnen..

-Smaka mamma! 
Du är så snäll och vill alltid dela med dig till alla..

Full med upptåg och bus och jag kan se de alla i din blick,
 innan du ens har genomfört dem..