Saknar

Det är alltid framåt kvällen som jag saknar honom som mest. Går här hemma och vankar av och an och känner mig tom, smyger in på hans rum och plockar med hans grejer och saknar. Undrar hur han har det. Just nu. Från och till så står jag knappt ut av att inte veta vad han gör, hur han mår, vem som har äran att få vara honom nära. Jag vet också att om jag skulle lyfta luren och ringa och han skulle få höra min röst så skulle han vilja komma hem igen. Jag hade naturligtvis åkt på stört. 

All denna längtan och saknad. Samtidigt som det är så otroligt skönt att bara få vara. 

När lillen är på korttids.  

Det är så svårt att förklara hur mycket mer nära man blir sitt barn som har ett kommunikationssätt som inte alla förstår. På många sätt så blir man barnets förlängda arm och den största oron är att andra runtomkring ska missförstå barnet, de gånger armen är för kort. 

Jag tänker framåt, fokuserar på en lugn kväll med mannen och "lillebror i magen". Placerad i soffan framför finalen i mello och så morgondagens besök i simhallen för hela familjen. Jag känner mig genast lite lättare i hjärtat när jag ser Julians leende framför mig när jag tänker på hur roligt han tycker det är att åka vattenrutschkanan. Om och om igen.

Jag vet ju hur han växer utan mig och att jag måste släppa taget ibland. Men det är bara så rackarns svårt. 

Vi var och klippte J hos frisören igår för första gången och han blev så otroligt fin!

 Han satt som ett litet ljus och log hela tiden. Vem kunde tro det med alla svettiga och misslyckade klippförsök som vi har bakom oss?

Måndag

Alltså, den här lilla godingen har blivit så rolig (slapstickhumor) på sista tiden. Det är som att vända på en femöring om man går från infekterat påklädningskaos till vårt häng i bilen till exempel. Vilken liten entertainer. Det absolut senaste är att han refererar till sig själv i tredje person nu. 

Jag: Julian, varför har du två mössor på dig? 

Julian: För att han vill det.

Vi befinner oss i Julians rum.

Jag: Julian hjälp mig att städa nu.

Julian: Nej.

Jag:Varför inte det?

Julian: Han orkar inte.

Ok. Annars då? Ny vecka, nya tag. Jag stångas med en envis huvudvärk och försöker dricka bort den med vatten men det är som att ingenting biter något vidare. I helgen så var vi ute i trädgården och byggde en gigantisk snöborg (halvfärdig) och jag kanske tog i lite för mycket. Jag ville så gärna att det skulle finnas en rutschkana ut ur borgen och jag byggde och byggde. Ja, jag kan bli lite manisk sådär. Tycker inte om att lämna saker halvfärdiga egentligen. Det är därför jag inte ska påbörja saker som jag inte kan avsluta samma dag. Risken är att det aldrig blir klart istället. 

Snart kommer Julian hem från förskolan så då ska vi nog bygga lite igen (lite lugnt) . Det blir så mycket Tv-tittande om man inte hittar på aktiviteter istället. Fred jobbar kväll så jag kör allt kvällsrelaterat och nattningen, som förövrigt är dagens höjdpunkt nu när magen är tjock och jag känner mig otymplig. Det är så skönt att bara ligga och läsa saga med de där små armarna runt halsen och få lyssna på hans små fyndiga uttalanden emellanåt. 

På återseende!

Thank God It's Friday

Denna veckan har vi klarat av ett möte på förskolan angående arbetslaget runt Julian och två besök på Habiliteringen i Falun (en timme dit, en timme hem). Besöken på Hab inkluderade sköldkörtelprov och så träffade vi sjukgymnasten igår. Hon hade byggt upp en liten träningsbana för att kolla Julians balans och fötter. Han älskar att "jympa" så vi fick knappt med honom hem igen. Han var superduktig och följde instruktionerna till punkt och pricka som han oftast gör det lilla ljushuvudet.

Både jag och pappa Fred blev otroligt imponerade när han spelade basket och lyckades kasta bollen högt, högt upp i korgen. 

Bild tagen i somras.

Vi fortsätter med hans inlägg i skorna och tränar att gå på tå som skulle vara stärkande för hans fotleder och lite snedställda fötter. Gå på tå och klättra på sidan i till exempel en ribbställning var bra träning för vår älskade lilla plattfot. Det är bra att de har jympa på förskolan en gång i veckan då det betyder mycket för Julian att få träna sina muskler. Även bad och simning är ju bra träning för musklerna så det är väl dags med en runda till badhuset snart. Skulle passa gravida mamman också. 

Nästa vecka blir det lugnare på besöksfronten. Skönt att slippa att fara omkring hela tiden.

Nu har vi ätit pizza och sitter i soffan, vi rör oss inte mer än nödvändigt. Jag gick en lång runda i snön igår och fick väldigt mycket sammandragningar så jag får nog korta ner mina promenader en del. Simning, korta hundpromenader, gravidpilates och yoga får min träning bestå av nu i tredje trimestern.

Imorgon blir det nog pulkaåkning och varm choklad och ostmackor för hela slanten då vi har fått supermycket snö här uppe! 

Jag smyger förbi utanför

Finns det något gulligare än när pappa och son låser in sig på rummet och läser bok? 

Jag smyger förbi utanför och hör hur de pratar, skrattar, leker och tränar på bokstäver. Jag hör hur pappan försöker med teckenspråket, trots att han får kämpa lite mer med det där än mig. Pappan med kärleksrösten som är full med tålamod, som tar om och om igen när det blir fel. Pappan som hejar på, uppriktigt glad de få gånger det trots allt blir rätt. Pappan som är ledig, har tid och som hjälper sonen att stänga dörren för att de två ska få vara ifred.

Den pappan. Sådana tillfällen. Som bomull för själen.

Inredningsbeslut

Jag har tagit mig vatten över huvudet. Har ingen aning hur jag ska hinna knyta ihop den här säcken innan April. Jag har startat världens inredningsprojekt här hemma. Det var likadant förra gravven. Jag kan liksom inte låta det vara. Det värsta är att jag får ångestkänslor om jag inte genomför det som jag vill göra. Jag har nämligen försökt att släppa, men det går inte. 

Dessa beslut kan ju verka triviala. Men jag har deadline. Jag vet att jag inte kommer att orka dessa projekt sedan när jag har ett litet knyte här. Dessutom ska jag amma och hur mycket hinner man då? Nej, precis.

Inget.










Ska du verkligen flytta spegeln igen mamma?

Så nu springer jag runt här hemma på kvällarna och ger direktiv för döva öron. Min man känner nämligen inte alls den här pressen utan gläds mest åt den nya stora soffan som är så skön att sitta i. Så jag röjer, lyfter, fixar och svär över min mage som är i vägen, sedan skrattar jag åt mig själv och sätter mig bredvid mannen och ber honom att hålla sin hand över magen och känna sparken. 

Tänk att vi ska få ett litet barn till. 

Julian är smart. Han använder sig av dubbelgarantin när han tränar Buffa. 

Han kör två korvar för säkerhets skull. Det kanske inte funkar på första korven. 

Men i alla fall på andra.

Sitt Buffa! 

God Natt! önskar Julian och Nasseman

Gosedjuret som man endast ser klövern av ovan har gått i arv. Herr Nasseman har ägts av både Julians pappa och av Julian. Nasseman är en griskulting som egentligen tillhör en sugga men hon blev först av med svansen och sedan försvann hon spårlöst en dag. Jag har en huvudmisstänkt på min lista, men ännu inga bevis. Nasseman har tyvärr bara ett öga kvar, sedan min huvudmisstänkte (Julians vovve) fick tag på även honom, en solig dag när han låg retfullt nära.

Men vi hann rädda den lilla grisen undan den stora grisen och nu vill Julian ofta sova med Nasseman. Särskilt efter att han sett på Bolibompa att Den lille riddaren Trenk också har en följeslagare som heter Nasseman. 

Så nu på kvällarna är..

Julian Trenk
Nasseman är Nasseman
och jag får vara prinsessan!

Vilken tur att Nasseman finns, så jag slipper agera gris istället för sessa vid dessa nattliga lekar.

Dagens snapshot

Vilken skön ledighet vi har haft. Förutom mycket vaket på nätterna (tell me something new) och tidiga morgnar så har vi bara tagit det lugnt. Vi har varit ute i skogen och rastat både barn och hund varje dag, ätit både nyttigt och mindre nyttigt och tittat på film och lekt med padda. I dag har vårt enda åstadkommande under dagen bestått av en lång promenad och så lekplatsen och till sist lite shopping på ICA. 

I morgon börjar Fred jobbet igen och på onsdag så är det förskola för J. Veckan efter har vi massor av möten inbokade. Jag förstår inte hur alla dessa instanser alltid lyckas pricka in exakt samma dagar. Jag bara väntar på att det ska dimpa ner någon mer kallelse till något av dessa datum som vi redan har så jag får fullt upp med att boka om. 

Livet rullar på. Graviditeten likaså. Nu är det vecka 25 och jag måste erkänna att förutom promenader så orkar jag inte så mycket mer träning. Jag känner mig som en flodhäst redan och pustar och stånkar när jag kommer hem från enkla powerwalks. Gravidyoga funkar fint än så länge så det gör jag varannan kväll. Längtar efter att få springa i spåret igen. Men efter denna graviditet så måste jag stärka upp både mage och rygg först innan jag ger mig ut. Men det står inte på, som man säger här i Dalarna! :) 

Nu ska jag slänga ihop lite friterad banan med ekologisk vaniljglass till. Sedan blir det tidig läggning i kväll. Mitt nyårslöfte är att inte ligga och kolla mobilen varje kväll utan att läsa en bra bok istället. 

Wish me luck! :) 

Låt 2014 bli ett år med ökat människovärde.

I detta årets sista inlägg så tänker jag inte skriva om hur du får till ditt bångstyriga nyårsbarr på bästa sätt eller hur du kan stoltsera med de finaste nyårsnaglarna, genom att sporta den senaste lilla kemikaliecocktailen glitterlacket. Inte heller om hur du på bästa sätt får till den bästa nyårsbilden på miljöovänliga (och för många djur och människor) skrämmande nyårsraketer. Nej. Jag vaknade nämligen i dag, på årets sista dag, med en envis fråga i mitt huvud som fortfarande snurrar och pockar på min uppmärksamhet som en trasig skiva. En fråga som på ett sätt summerar ihop året som har gått. En aktuell fråga för oss alla.

Vi (jag och dem jag känner) som har fått äran att leva nära samhällets mest underskattade minoriteter. Samhällets mest "försvarslösa" som folk inte tar sig tid att lära känna och som uppenbarligen ska få utstå "massa skit" på olika sorters forum och i sina villaområden, just på grund av att dem är försvarslösa och inte alltid har förmåga att kunna säga ifrån. 

Vi som har fått äran att få leva nära, vi har sett en oroväckande förändring i vårt samhälle och jag ställer er, kära bloggläsare, samma fråga som jag vaknade med i dag;

HAR VI BLIVIT ETT FOLK FULLA AV RÄDSLOR OCH OVILJA INFÖR ANDRA?

Frågan snurrade runt i mitt huvud som en bitter liten smakförhöjare till mitt ekokaffe i morse. Som en återkommande bekant som kommit och gått under en längre tid men som jag inte har hunnit lyssna ordentligt på. Förrän nu. Då kom jag på det. Jag har lärt känna denna bekant någonstans.. Efter en snabb googling så hittade jag honom. Han heter Fredric:  http://signeratkjellberg.se/2013/08/har-vi-blivit-ett-folk-fulla-av-radslor-och-ovilja-infor-andra.html#sthash.6hJDaoN5.dpuf

Min bekant. En liten text innehållande min fråga. En text som så fint beskriver två sidor av svenska folket i form av två blogginlägg. Medmänsklighet och värme kontra okunskap och kyla. 

Den viktiga frågan som ställs i texten om hur fördelningen i praktiken ser ut är något som jag har hakat upp mig på. Åt vilket håll kommer bägaren att tippa över? Vilken sida kommer att vinna valet? Läs gärna den länkade texten och blogginläggen och begrunda. Var står du? Vad gör du för att välja sida? Det kan vara små saker i vardagen som du inte tänker på. Alla kan göra något. Alla är viktiga. Det handlar bara om att inte rättfärdiga orättvisor. 

Många brukar säga att ingen är perfekt, men vad menar dem med det? Att alltid göra rätt? Enligt vem? Ska du inte bara följa ditt eget hjärta? Föds vi inte alla med en inneboende känsla av vad som är rätt eller fel? Föds vi inte alla perfekta? Det är bara du som kan styra ditt egna liv. 

I alla fall.

I samband med denna årets rädsla så har tydligen ett helt nytt ord skapats: "funkofobi" (fördomar mot personer med funktionsnedsättning). Det finns till och med en facebooksida som heter "FUCK funkofobi". Jag läste lite om deras budskap, de säger sig vilja utrota fördomar men sympatiserar med våld. De skriver mycket om att vilja kasta tegelstenar på "funkofober". De vill nå sitt mål med våld. Jag antar att det är personer som har tröttnat på att be om ursäkt för sin blotta existens och jag förstår dem. Men extremism är alltid fel. Klyftorna ökar. Vi mot dem. Det låter klyschigt men vi måste hitta en plattform att mötas där vi bara kan lära känna varandra och där okunskap kan utrotas.

Jag jobbar på detta och år 2014 ska jag jobba hårdare. För det behövs. Verkligen. De finns många som gör mycket mer och de ska hyllas! Jag gör vad jag orkar och har möjlighet till att göra, jag skulle vilja göra mer, men i slutändan så gör jag i alla fall NÅT och det får vara bra så. Just nu. 

Jag hoppas i alla fall att ni följer med mig och stöttar mig, både här på bloggen och i er vardag. Låt oss tillsammans tippa bägaren åt rätt håll. 

Låt 2014 bli ett år med ökat människovärde. 

GOTT NYTT ÅR ALLA PERFEKTA, VÄRDEFULLA OCH VACKRA MÄNNISKOR!


NU KÖR VI! 

Röj Röj

I dag hämtade vi hem världens gladaste lilla solsken från Korttids. Han hade haft det kanonbra och när vi satte oss i bilen för att åka hem så kändes det om att han hade vuxit en meter över natten. Vilken självständig och stor kille vår lille prins har blivit. 

Han packade själv sin rygga igår, hittade själv sin pyjamas, en bok att läsa till natten, sin tandborste och la ner allt försiktigt. Självklart så följde en hel del bilar och annat smått och gott med, det blev så tungt att bära tillslut att han hade svårt att få med väskan ut i bilen. Men han var glad att han själv hade fått bestämma innehållet och höll hårt i ryggan hela vägen.

Det finns en tjej som jobbar på korttids som även jobbar på Julians förskola i bland och hon sa att det var en helt annan kille hon träffade på korttids! Så glad och hälsade på alla och fick ta plats och visa sin härliga personlighet fullt ut. På korttids är det en liten grupp och det blir nästan som en liten familj och det blir en helt annan kvalité.

Det är synd att barngrupperna på förskolan är så stora i dag. Det måste ju vara omöjligt för personal att se och bekräfta alla barn och deras behov. Nu har ju Julian sin fina resurs som hjälper honom, men det kan också bli väldigt avgränsat med bara de två, även om de bjuder in barn till samspel, så är det ju omöjligt att få med alla. Nu i Januari kommer det 9 barn till som ska börja i Julians barngrupp. 

Suck.

Nej, nu ska jag fortsätta röja här hemma för i morgon levereras det en ny soffa. Denna gång blir det inte en vit. En katt, en hund, en snorig liten prins, en ny dreglande bebispojke och så Fred och jag med våra kaffekoppar. Det går liksom inte. Det är snyggt med vitt. Men det går inte. 

Julian har hittat min Nikon. Första impulsen var att rusa fram och rädda den, men jag visade honom knappen istället och han fick till och med till en egen bild.

Denna bild har han tagit på sig själv på toa! ;) Han vände på kameran och klickade. Lite tveksam bakgrund och väl tillgjort leende kanske men otroligt att han lyckades få till det! :) 

Biodejt

Vi lämnade vår jullovskokong och drog på bio. Självklart så ville Julian ta med sig sin kära Edit. 

Jag tyckte att Emil och Ida i Lönneberga kunde vara en bra film och det tyckte Julian och hans dejt också. Det var första biofilmen för båda barnen och jag minns tillbaka på min egna. Djungelboken. Vad spännande det var att gå på bio för allra första gången och när de släckte lamporna och filmen började så var det nästan lite magiskt. 

Det blir lite annorlunda när det är barnfilm och tecknat. Filmen höll på en timme och många av barnen som var där blev rastlösa och jag kände att det var bra att jag väntat med biofilm för Julians del. De sista tio minuterna så ställde sig både Julian och Edit upp och sprallade. Vi hade alla jacka på och var klara att gå när eftertexterna började rulla. Precis lagom långt alltså.

Edit tyckte att det allt som allt hade varit en rolig dejt trots att Julian varken hjälpte henne av med jackan eller ville dela med sig av popcornen som jag hade köpt till båda. Jag gick naturligtvis och köpte en egen bytta till kärestan för när J har bestämt sig, ja, då är det så. Plus att hans trotsålder just nu gör det till en dödskamp varje gång jag vill få honom att ge efter, och de kamperna är kamper man väljer väl vill jag lova. Biosalongen är inte en plats för kamp. 

 Julian blev ledsen när vi lämnade av Edit hemma hos sig, men vi bestämde en lekdejt med Edit nästa vecka igen, då J är på Korttids och leker i helgen. I morgon packar vi lilla ryggan och lämnar vid 10.00 och så hämtar vi samma tid på söndag igen. Vår lilla kille är så duktig som klarar övernattningarna och vi är så otroligt stolta över honom! 

Julian älskar popcorn och åt upp hela denna stora asken. (Kolla vad hårt han håller i den) Tyvärr hade de inga ekologiska, inte heller ekologiskt smågodis fanns, trots att det var SF. Men det fick vara vanliga denna gång. I bland får man stå över sina principer. 

Julafton

Julafton är över för denna gång. Vi summerar den lite kort:

God mat. Kärlek. Fina klappar. Kalle Anka. Tomten. Saknad släkt långt bortifrån högst närvarande på Skype. -Man hör ju jättebra genom den där....(farmor lovordade dagens teknik) 

Men kanske det bästa av allt: barnvakt och ta-igen-sovning till klockan 13.00 i dag juldagen.

Halleluja! 

Dan före dan...

I dag var det Freds sista jobbdag för veckan så Julian och jag är själva hemma till klockan 18.00. Vi gick ut och rastade hunden och oss själva en sväng. Julian hittade ett träd som han klättrade lite i. Det är ingen vidare julkänsla med barmark och regn, men nu är vi inne och fikar med lussebullar för att komma i rätt stämning inför morgondagen. 

Det är så skönt att vara bortbjudna i morgon för då slipper jag laga allt mat och städa allt hemma. Till och med alla julklapparna ligger på plats hos farmor och farfar och väntar på oss. Julian frågar efter tomten hela tiden och är riktigt spänd inför julafton. :) 

Det är något charmigt med misslyckande

I morse så började Julians resurs klockan 10.00 och vi var på plats på förskolan redan vid 9.00. Julian vägrade att vara med på samlingen så jag stannade kvar en timme och var med på Js favoritsysselsättning alla kategorier. Köra med bilar. 

Han kan ligga så i timmar och köra med bilarna. 

Precis som när jag lekte med Barbie som liten. Jag kunde leka i timmar. 
Det är fint med lek. 





Nu när julen närmar sig så är det många som pressar sig lite extra med mat och pynt. Det ska bakas julgodis och kläs gran och handlas julklappar. Det är julafton på tisdag och jag tycker mig se paniken växa i folks ögon. Då är det rätt skönt att bara sätta sig ner och skratta ett tag åt all stress. Jag skrattade gott av igenkänning när jag gick in på facebook och såg dessa bilder av misslyckade projekt. För visst har man stått där själv med den där bilden på näthinnan, en kaka av perfektion att bjuda på och så blir det något helt annat. Det är då det gäller att chilla och gilla läget. ;) 

Not everything on Pinterest is as easy as it looks 

Här hittar du fler bilder av samma kaliber.

Gråtmild

Så fick tårkanalerna jobba i dag också. Hittills har jag varit ganska förvånad över hur denna graviditeten har tett sig, för jag har varit mest arg. Inte så gråtmild som man brukar. Men ibland så slår det till som en smocka mitt i hjärtat och då är man totalt försvarslös. I början av denna andra gravresan så undvek jag medvetet allt som jag visste skulle trycka och slå på känslobarometern. Årets Cancergala som sändes i oktober var en sådan strategisk lämning. Jag tänkte att jag kunde se den i efterhand men jag har fortfarande inte vågat kolla. Jag vet att jag inte skulle lyckas ta mig igenom hela utan att använda upp allt hushållspapper här hemma och vara helt förstörd i en vecka efteråt. Cancer drabbar så många och är så hänsynslös och så orättvis och något som jag är livrädd för. Jag har varit nära cancer några gånger och för inte så länge sedan så uppkom det en anledning till den där dödsångesten som river så. Men jag tänker skriva om just den händelsen i ett annat, eget inlägg längre fram. 

Regina Lund. Vacker kämpe.

Oftast så är det de små, ärliga sakerna i vardagen som gör mig mest gråtmild. Som idag. Ett litet brev på posten. Ett litet hopknåpat brev av saknad, komponerat av en liten kusin till Julian som bor långt borta och som uttrycker sin längtan efter honom. Söta unge.                  

Vi saknar er alla ska ni veta.

Julbord!

Lussefirande?

Nej. Det där gick ju inte alls som vi hade tänkt oss.

Kvällen innan var allt frid och fröjd och Julian var överlycklig över att få vara gosse. Tidigt på morgonen så kommer vi till förskolan för att upptäcka att det bara är Julian som är stjärngosse. Han känner sig så klart utanför när han ser att ingen annan bär samma dräkt och han vet inte vart han ska ställa sig. Det fanns bokstäver på golvet för tomtarna och för pepparkakorna och för luciorna men inte för en ensam gosse.

Så jag hamnar i hallen bland alla jackorna med en ledsen liten pojke som ska ta av sig linnet och som vägrar bära struten och stjärnan. Så. Där sitter vi ett tag han och jag och så kommer regnbågen i bröstet med alla känslor i olika färger, mest mörka denna gång. Detta utanförskap och lilla utspel av min son. Så litet men ändå så komplext.

Jag kunde ju omöjligt veta att han skulle vara ensam stjärngosse, hade jag bara vetat så hade jag kunnat lura på honom tomtedräkten från förra året, jag hade inte hunnit tvätta den och den hade varit full med intorkat snor på armarna, men skit samma, han hade i alla fall fått känna sig som "en av dem". Nu blev det så här och han hade ju själv valt, vilket personalen sa att barnen fick, så det var ju bara att gilla läget.  

Efter ett tags häng i hallen med diverse incidenter med barn som sprang förbi och skulle på toa och så vidare, så fick Julian syn på städerskorna. De hade kommit för att kolla på luciafirandet. En av favoriterna bland dessa tre vardagshjältar tar Julian vid handen och lyckas få med honom in i lokalen. Så där sitter han på en madrass på golvet i hennes knä resten av uppträdandet. (Tack till dig för att du satt med Julian trots att ditt ena ben somnade och för att du viskade till mig efteråt att det var en ära.)

Mental note; Nästa lussefirande ringer denna morsan runt till alla barns föräldrar och kollar vad tusan deras barn ska vara. Och de får inte ångra sig eller byta sen. För då jäklar. 

Glad i hågen innan alla barnen hade kommit.

Förbereder för kalas!

Så kom då snön tillslut. 

Någon hade roat sig med att tjuva vår snöskyffel som stod på bron så tålamodet fick sig en prövning i morse när vi tittade ut och upptäckte dådet. Det blev att skyffla fram bilen med en spade och sedan ge sig ut och köpa en ny skyffel. Fy skäms på er som inte kunde hålla fingrarna i styr! 

Fix och trix.

 Imorgon är det kalas! Väldens bästa lilla kille fyller 5 år! Oj, vad det ska firas! Chefen har önskat sig pannkakstårta så det är bara att värma på stekjärnet och ställa sig och steka! 

Graviditeten rullar på som den ska.

Barnmorskan ringde igår och meddelade att alla prover såg bra ut men att jag skulle börja med järn. Tillskotten ovan är det som jag använder just nu. Fokus på D-vitamin och järn. 

Hoppas att ni har en härlig dag alla kära läsare! 

Förresten..

Så här skapar jag julstämningen just nu. Dvd med brasa och julmusik. :) 

Hej hopp! 

Första advent

För att fira in första advent idag så tände vi ett ljus som Julian hade pysslat ihop på Korttids och så åt vi saffransbullar och lyssnade på adventsmusik. Alla stakar och stjärnor är uppe här hemma. Nu är det bara granen som saknas. Eftersom jag kör ekogrejen så lutar det åt att hämta en liten i skogen. Om det inte finns någon plastgran i naturvänlig plast vill säga. 

Jag tog en paus i mitt maniska hemmafix igår för den sedvanliga julmarknaden på Noret med familjen och vi värmde oss med glögg medan vi gick runt bland knallarna och handlade alldeles för mycket. Precis som varje år så kom vi hem med hundra småpåsar med julgodis, kakor och lite annat onödigt plock.

Lyckligtvis nog fick jag dock med mig en riktig liten goding som stack ut bland plocket, en ask av den godaste lakrits som jag någonsin smakat och nu är jag helt beroende! Lakritsen kommer från Lakritsfabriken och innehåller ej härdat fett, gelatin eller raffinerat socker. Det som gör lakritsen riktigt unik är att de har använt rismjöl istället för vetemjöl, vilket gör den glutenfri. Läs gärna mer om deras produkter på deras sida. De har väldigt fina produkter som kan göra sig som julklappar.

Precis som vid graviditeten med Julian så växer mina naglar och min hårman så det knakar. Jag välkomnar verkligen lite större och tjockare kalufs nu när det börjar bli så kallt ute!

Jag tänkte amma bebis denna gång. Det uteblev ju förra gången, då lillprinsen inte hade någon sugreflex och jag tröttnade på att pumpa. Jag har hört från många håll att man tappar mycket hår när man ammar, så alla dessa extra hårstrån som jag samlar på mig nu kanske kommer att behövas längre fram? Jag är nyfiken på amning och ser verkligen fram emot den upplevelsen och hoppas att det går vägen denna gång. 

Det verkar ju iallafall inte vara något fel på produktionen om man säger så, brösten har vuxit flera storlekar och fortsätter växa och jag börjar nästan oroa mig över var detta ska sluta. Det blir en bebis som har planerat att äta mycket mat. :) 

Dela gärna med er om era upplevelser av amning! 

Förkylning och LSS

Jag har fått förkylningskänningar i halsen och känner mig superhängig. Det känns inte bra alls när jag har så mycket att göra just nu. Jag tog därför en runda till Nature igår för att hitta någon mirakelkur som kunde stoppa upp processen och fick ett hett tips på ett mirakeltillskott och några gratis smakprov med mig hem. Colizin heter produkten och ska tydligen garantera en frisk hals efter 24 timmar så jag håller tummarna! Hur har ni själva det så här i förkylningstider? 

Vår lilla superJulian vill vara spindelmannen varje dag nu. Och det får han också.  

Det är så skönt för oss nu när det funkar på korttids för Julian och vi får den avlastning vi behöver och får sova. Det kommer vara guld värt för vår familj med den LSS-insatsen när den nya lilla bebisen har anlänt och vi kommer säkert att behöva sömnen mer. 

Som de flesta säkert har läst och hört så är det inte alltid som lagen av LSS efterföljs som den ska och efter TV4;s samhällsprogram Kalla fakta så kräver nu FUB att lagen ska följas. Många familjers liv och hälsa är beroende av att lagen fungerar som den ska och konsekvenserna där familjer står utan stöd blir dyra i längden! Så skriv under denna lista är ni snälla och stöd LSS! 

Skriv under!

Skriv på för LSS

Till samtliga Ledamöter i Sveriges Riksdag

Protest mot hanteringen av våra rättigheter!!

I TV4:s samhällsprogram Kalla fakta söndagen den 10 november beskrivs hur jurister säljer tjänster som går ut på att kommunerna ska säga nej i LSS-ärenden.

FUB uppmanar ansvarig minister, Maria Larsson, att omgående lägga förslag om en skärpning av LSS så att personer med funktionsnedsättning kan garanteras goda livsvillkor i enlighet med de politiska ambitionerna med lagen.

Vi inom FUB vill att ni, riksdagsledamöter, tar denna uppmaning på stort allvar. Ni kan inte ha undgått att höra protester från FUB och många andra ideella föreningar som företräder personer som har insatser enligt LSS.

LSS är en stark rättighetslag, där den enskilde ska ha inflytande både i handläggningssituationen – dvs när det gäller att få en viss, specifik insats beviljad – men också när man har stöd och service av personal, dvs i själva verkställigheten, säger Barbro Lewin, funktionshinderforskare från Uppsala universitet.

Vi vet att flera av er redan är insatta i de problem som uppdagats under de senaste åren, och ber er nu därför att fortsätta kampen för att LSS återförs till de ursprungliga intentionerna.

Det är viktigt att göra något snarast!

Det är inte långt till nästa val och därför ber vi nu dig och dina partikamrater att svara på detta upprop: Vi vill veta vad ni tänker göra för att få ett slut på urholkningen av LSS!

Det finns en familj och syskon bakom varje individ. En familj och syskon som kanske orkar fortsätta som familj, tack vare att individen får avlösarservice, assistans, kontaktperson, ledsagning eller något annat stöd som just den individen/familjen behöver.

Det blir förödande konsekvenser om inte politiker, tjänstemän och utförare står upp för alla personers mänskliga rättigheter, inklusive de med funktionsnedsättningar!

Återta LSS, så som lagen var tänkt att fungera!

Snabbtitt

Ett litet snabbt hej i fredagsmyset! Hoppas att ni alla har en skön kväll! 

Jag har haft en härlig dag idag på ett dagboende där jag har skyltat ett fönster inför den stundande julen. Älskar energin och lugnet som ligger i luften där. Spontana kramar och små roliga påhitt gör ju livet så mycket enklare att leva! :) 

Jag har fått en hel del respons på mina uttalanden igår angående KUB testerna. Härligt att debatten är igång. Jag tänkte fördjupa mig lite mer i detta imorgon och skriva ett mer utförligt inlägg som avhandlar frågan på ett bredare plan. 

Nu en liten fråga angående hudvård. Jag chansar och slänger ut frågan direkt här på bloggen, kanske jag har tur och någon av mina läsare är sjuksköterska eller hudterapeut? 

Ända sedan jag blev gravid så har jag haft röda utslag under ögonen. Jag trodde att det var punkterade blodkärl på grund av alla djupdykningar ner i toaletten i ca tre månaders tid. Men. Borde de inte gå bort nu när jag mår bra igen? 

Jag har concealer över på bilden men de syns ändå.

Nu ska jag svida om till den lilla svarta och gå på restaurang med mannen för idag är det min födelsedag! :) Hurra!