9/08/2010

Vi vakar..

Ibland händer det saker som gör att man plötsligt rycks upp ur vardagens behagliga rotation, en händelse som får alla andra meningslösa bestyr att blekna bort totalt och man befinner sig i en panisk bubbla, en hemsk karusell som väcker väldigt många tankar och frågor till liv. Frågor som - Tänk om...? och Vad skulle jag göra...? Dessa frågor väcks till liv och sedan följer det ett starkt och påträngande konstaterandet tätt efter..
- Men, jag skulle ju inte klara...

Vi trodde att Julian var på bättringsvägen idag efter sin tredagarsfeber med hosta och snuva, diareé och kräkningar, han var så pigg och glad och lekte hemma hos Farmor och Farfar under dagen, Fred och jag passade på att ta en utflykt, så Farmor och Farfar tog över. När vi kom tillbaka så var det dags för hans middagsmål så jag satte honom i hans matstol och Farmor värmde maten. Men när han skulle äta så började plötsligt hans båda ben skaka, som att han frös, hans underläpp darrade som att han var rädd och kroppen liksom hoppade upp och ner av skakningar, jag kände på hans panna, och den började bli varm. Det var en plötslig febertopp som resulterade i snabb aktion från vår sida; ihopplockning och sedan ut till bilen med första destination Falu Lasarett. På vägen dit fick jag tag på sjukvårdsupplysningen som frågade om vi hade gett febernedsättande, men nej så långt hade vi inte kommit än sa jag, så då föreslog hon det och eftersom vi nästan var hemma så svängde vi in till vårt hus för att plocka ihop saker till natten på akuten, samt ge Julian febernedsättande. Efter ett tag så ringde sjukvårdsupplysningen tillbaka till oss och frågade hur det hade gått, vi tog tempen på Julian och den hade stigit till långt över 40 grader trots Alvedon. De bad oss ge honom en högre dos och avvakta lite till, vilket vi gjorde och febern gick då ner igen. Julian verkade vid detta laget pigg igen eftersom febern var nere, så vi andades ut för ett tag. I min enfald så trodde (hoppades) jag inte att den skulle stiga något mer efter det, jag trodde det var över då, nu kunde vi gå och lägga oss och få den sömn som vi i flera dagar hade längtat så efter. Men febern, den steg igen. Och igen. Och nu sitter vi här som två vrak och väntar ut, febern, vi har gett Alvedon och lillen har äntligen somnat, men jag sitter här och bara väntar på att han ska vakna, stekhet ,ledsen och otröstlig. Jag är beredd.


Julian, det finns inga ord i världen som kan beskriva, hur mycket jag älskar dig.


Love,

4 kommentarer:

  1. Vilken mardröm det är när det finaste man har är sjuka. Skickar massa krya på dig till Julian och även massa mammastyrka till dig som mamma!

    SvaraRadera
  2. Lille Julian <3 mosters älskling ska inte må dåligt!! :( Krya på sig snabbt och Em...du är bäst - skickar energikramar! puss

    SvaraRadera
  3. men usch då,var lilleman såå sjuk:( kan förstå er oro,inge kul att ens barn blir sjuka,de blir så hjälplösa o man bara vill göra allt för att de snabbt ska bli bra igen.hoppas nu att den elake baccillen tar sin feber o försvinner så jag snart får se dej på lillpigan igen;)kramar till julian från din Lena o alla dina kompisar på Lillpigan <3

    SvaraRadera