3/01/2013

Dagkirugi-Den oretuscherade sanningen


Så var det då dagen D som i Dagkirugi.

Taget direkt från Landstingets sida; "Under dagkirurgi utföres kirurgiska ingrepp i lokalbedövning och i narkos. Patienten kommer på morgonen och kan åka hem samma dag".

Så. Vi skulle alltså bara åka in till Öron-Näsa- Hals över dagen, skrapa bort en del av "polypen" och så hem igen. Operationen skulle inte påverka lillen nämnvärt och han skulle snabbt vara på fötter igen. Och en viktig detalj i ekvationen; förhoppningsvis mer sömn åt oss alla i framtiden, endast win-win!

Det som bara skulle ha varit en enkel rutinoperation blev dock ett mindre trauma. 

Jag tycker faktiskt bra om Falu Lasarett, det är inte för att jag har något emot själva sjukhuset som jag skriver det här inlägget. Det är kunnig, bra och förstående personal som jobbar där och vi har alltid blivit trevligt bemötta. Men jag tror inte att det som hände oss där idag handlar om okunnighet, oförståelse eller otrevlighet, utan mer om pengar och tidsbrist. Som det ju gör på de flesta sjukhus idag tyvärr.

Jag tänker ändå skriva min historia som jag såg den idag, så kanske andra som läser detta förstår vad det kan innebära att sövas med narkos. Vi hade aldrig gjort det förut och vi visste inte hur det kunde vara.

Varningsklockan ringde redan när vi kom dit 7,30 och vi fick order om att göra oss i ordning. På en kvart! Jag, med min speciella prins som tar lite längre tid, skulle alltså lyckas med konststycket att få av prinsen hans vanliga kläder och få på honom sjukhus-skjorta, strumpor, byta hans blöja och ge en Ipren och en Alvedon i rumpan, inom loppet av en kvart! ( Mitt buddha-barn som man måste lirka och trixa med och absolut inte får visa sig stressad med).

Men, men. Jag lyckades få fram min mest pedagogiska sida och med hjälp av leksakerna som fanns på avdelningen så klarade vi uppdraget med bravur! Prinsen låg färdig och klar för att åka när sköterskan kom tillbaka. 

Vi fick ta på oss huvudnät, tossor och jag fick också en skjorta, sedan stannade vi till på uppvak, där vi skulle vänta igen. Julian blir speedad av Ipren och kan inte ligga still så vi fick roa oss med att stå och titta ut genom fönstret. Vi kommenterade människorna som var på väg till jobbet. Vi skrattade åt färgerna på deras mössor och så skrattade vi åt lillens blåa huvudnäts-mössa som var alldeles för stor och åkte ner över hans ögon hela tiden. 

Vi behövde inte vänta så länge förrän en sköterska kom och ropade upp oss, det var dags! Julian skrattade och satte sig så klart allra längst fram på båren när han åkte in till operationssalen och som vanligt så blev han kallad för "kungen" av sköterskorna. Precis som det ska vara. 

Väl inne på operationssalen så fick vi titta på alla saker och maskiner, Julian charmade alla där inne och skojade för fullt. Han fick prova masken som skulle söva honom och han skrattade högt åt att den täckte halva hans ansikte. Han fick lägga sig ner och det gjorde han gärna.

Men sedan så gick något väldigt fel. 

Från att ha skojat och tagit det lugnt så verkade det plötsligt bli bråttom. Narkosen sattes på. Julian skrattade ändå fortfarande. Läkaren höjde dosen och Julian tog tag i mig. Det var inte kul längre. Läkarna som stod bredvid oss höll vid detta laget ner en skräckslagen liten Julian. De höll fast honom i armarna och tryckte ner masken över hans ansikte. De var 3 vuxna män mot mitt lilla barn. Narkosläkaren verkade få smått panik och sa att han skulle höja dosen drastiskt, Julian måste sövas på stört. Självklart så ville inte lillen andas in och han försökte dra av sig masken. Det var en kamp och nu hade han panik på riktigt. 

Jag kunde höra hur han skrek inne i masken och jag kände hans dödsångest. Hans blick glömmer jag aldrig. Är jag löjlig om jag gråter nu? kommer jag ihåg att jag tänkte. Så jävla dumt att tänka så. 

Det är ingen fara, hörde jag mig själv säga högt, om och om igen, men allt jag ville var att ta Julian i famnen och springa därifrån. 

Lillens ögon åkte upp och så tittade han på mig och så åkte de ner och så upp igen. Försvann någonstans bakom ögonlocken. Sedan föll han in i den mest hemska andning jag någonsin hört. Som en rosslande död människa. Bröstkorgen studsade upp och ner, upp och ner och det lät som han i varje andetag drog efter luft.

 -Nu sover han, sa läkaren. 

Är det verkligen okej med en sådan här andning? frågade jag, samtidigt som jag försökte låta någorlunda normal på rösten. Läkaren tog tag i mig och sköt mig snabbt ut mot dörren.
-Det är okej mamma Emily... Så här är det för alla, sa han. Så här är det för alla.





Sedan så skulle man då sitta och vänta. 20 minuter. Jag var helt förstörd och gick in på toaletten och försökte förstå vad som hade hänt. Om jag hade vetat att det skulle vara så här så hade jag begärt en spruta med sömnmedel innan narkos. 

Jag gjorde mig en snabbkaffe i det lilla pentryt i väntrummet, tänkte att jag nog skulle hinna dricka en kopp för att förbereda mig inför vad som skulle komma. Då hör jag Julian. Jag känner igen hans skrik på mils avstånd. Det är som en stämpel i bröstet när jag förstår att han skriker förtvivlat utan att jag är där. Först fattar jag inte vad som händer. Julian är ju inne på operation? Eller? Jag blir så förbannad att de inte har hämtat mig att jag rusar ut från väntrummet och springer mot Julians skrik. Jag möter en skräckslagen läkare i korridorren som förklarar att han var på väg ut för att hämta mig. - Du skulle ha hämtat mig för tio minuter sedan, säger jag som hört skriken länge. 

Jag hittar Julian stående på alla fyra, på båren som han åkte in på som en kung. Blod runt munnen, från näsan, bandage på handen. Han tittar på mig med dimmiga, tåriga ögon. En meter bort står en sköterska. -Lugn, lugn, manar hon honom. Han skriker otröstligt.

Här kommer jag. Din mamma. Den största förrädaren av dem alla. 
Kan du förlåta mig mitt barn? 

Mitt älskade allt. 




Vi vaknade och vakade och här hemma leks det som aldrig förr. Vi hoppas verkligen att denna operation har gett oss det vi ville ha. Vi kommer aldrig mer att söva Julian med narkos och vi hoppas verkligen att ni som funderar på denna operation tänker efter och kollar med sjukvården om ni kan få en spruta istället för en mask. 





12 kommentarer:

  1. älskade Julian!! Låter inte som nån kul dag hos farbror doktorn... dt hugger i mitt hjärta med då jag läser mammas ord om hur dagen gått. jag har tänkt på dej i dag o hållit tummarna för att denna dag skulle gå lugnt o bra tillväga! Hoppas nu att du inte blivit skrämd att träffa doktorn i framtiden.. Förstår din oro , att försöka förstå allt det som hände kan inte va lätt, det är det ju inte ens för oss som är vuxna och står vid din sida. många varma kramar till min hjälte Julian <3 din lena

    SvaraRadera
  2. Fy så hemskt :(
    Vad sa dom efter detta då ? Så ska det absolut inte gå till.

    Mathias R

    SvaraRadera
  3. Tack Lena! Jag vet inte hur mycket Julian har tagit skada och jag hoppas att han kan gå till doktorn igen. Han har alltid varit den som sprungit dit! Han sa till mig vid läggning. Julian ont. doktorn dum. Julian ledsen. Ingen mamma. Det fick mig att börja gråta igen. Och han som knappt kan prata treordsmeningar. Jag tror vi måste bearbeta detta på något sätt nu..Så synd när det kunde gått lättare..<3 stor kram

    SvaraRadera
  4. Mathias; Vi funderar på att gå vidare med detta. Vi får se hur påverkad Julian har blivit.

    SvaraRadera
  5. Emily, finns inte så mkt att gå vidare med, förutom att en mamma som smittat sitt barn med sin oro.

    Min sons sövs med mask- varje gång! utan problem, men så är JAG lugn också.

    Och väldigt dumt at skrämma andra med ditt inlägg, du har tyvärr många föräldrar som läser din blogg ( jag får bara länkat när du skriver dumheter, som att andras barn är soffor etc, eller skrämmer vilsna föräldrar).

    Och kan påpeka att ni har skrapat polyperna, vilkget gör att de kan växa tillbaka igen.. om 3månader eller 3 år.

    SvaraRadera
  6. Du anonyma som skrev. Hoppas verkligen att du kommer springande till ditt barn när du hör det skrika i korridoren. Man kan aldrig förutspå hur man kommer att agera om det inträffar saker utöver det man planerat . Vet ej om du har erfarenhet av barn med spec behov , funktionshinder etc men ibland finns det människor även inom sjukvården som ej förstår och kan ta dessa barn med det lilla extra. Jag har själv stått där i op salen med mitt lilla två mån barn o med en stigande oro i mitt bröst, trots lång erfarenhet av barn. Vet att E alltid sätter J först, försöker förklara o vara tydlig för att han ska ha en förståelse och vara förberedd o tid till att ta in det som ska hända.Sen när J inte hinner med att ta in så reagerar han på sitt vis, o då kanske omgivningen inte har kunskap och förståelse för hans behov. Synd att du bara får länkat o intresserar dej för de sk dumheter E skriver... Tydligen följer många föräldrar henne som har samma erfarenhet av barn med samma egenskaper som J , och de verkar tycka att det E skriver spelar roll, en viktig roll. Man ska aldrig döma andra och säga sej förstå ängslan då man ej bärt samma börda eller upplevelse, innan dess kan man ej förstå. Sen behöver man heller ej vara spydig över att det bara va skrapning av polyper o att de säkert kommer igen.... För J är det stort och en ovan sits att vara i, nog svårt att ta in o förstå . Lena

    SvaraRadera
  7. Ja du anonyma du läser E:s blogg som f-n läser bibeln...Om du nu inte tycker den har något värde för dig, varför läser du då? E:s blogg är till tröst och stöd för många och det är dem väl förunnat! Du borde istället för att vara missunsam känna tacksamhet för att ditt barn fått ett annat bemötande än Julian fick. Tyvärr är vi många föräldrar som mött läkare som saknar kunskap om barns behov och agerat därefter.I dessa fall är det viktigt att man som anhörig (förälder)tar kontakt med
    sjukvården för att förhindra att andra barn upplever samma trauma. Finns ett fint ordspråk som lyder: gå en mil i mina mockasiner så kan vi prata sedan.

    SvaraRadera
  8. Anonym; JAG var också lugn.

    Detta inlägg har jag skrivit för att ANDRA inte ska behöva gå igenom det jag gick igenom utan ta reda på fakta om narkos och inte vara så vilsna som jag var. I mina ögon är inte det att skrämma någon utan att upplysa om hur det kan vara.

    Jag har fått respons från fler som varit med om liknande sak vid sövning och som har berättat att de inte vågat säga något och att de försökt glömma. Jag tycker det är fel att förtränga saker som känns fel i hjärtat (som oftast talar sanning) Då tycker jag det är bättre att folk får veta hur det kan vara så sjukhuset kan förbättra sitt bemötande mot oss föräldrar.

    Tack ni andra som har förstått vad jag har menat med avsikten att skriva detta! :)

    SvaraRadera
  9. Anonym! Ja TACK OCH LOV att det finns sådana bloggar som Emilys så att föräldrar som står där ensamma med oro och ångest kan få känna tröst och samhörighet!!!! Människor som du får vi helt enkelt ignorera för ni tar av vår energi utan att ge tillbaka...(kallas energitjuvar) Som Lena sa: hoppas du finns där för ditt barn när det är ledset och behöver din omsorg. Lev väl!

    SvaraRadera
  10. Vilken otroligt onödig kommentar från den så kallade anonyma skrivaren lagt in. Har väldigt svårt att förstå mig på människor som bara vill vara elaka med sina kommentarer. Vad säger det om dessa personer?
    Har man inget snällt att säga eller något som är konstruktivt så gör man bäst i att inte säga någonting alls.
    Vad gör denna anonyma nu, klappar sig själv på axeln och säger - ja, där fick hon minsann...eller vadå???
    Det är nog en person som inte får någon bekräftelse alls på allt jobb denna gör med sitt barn och som känner att den måste hävda sig på nåt konstigt sätt genom att ge elaka kommentarer till andra.
    Självklart måste det inte vara så men jag vill gärna intala mig nåt sånt för ha en något sånär ursäkt till den anonymas beteende.

    Jag förstår din oro över hur J kommer att ha påverkats av detta. Det hade jag även varit om detta hade hänt min son som inte har något funktionshinder.
    Men du kommer att se till att J kommer att bearbeta detta på det bästa sättet är jag helt övertygad om.

    Kram, kram!
    Sussi T

    SvaraRadera
  11. Tack för era ord! Jag har allt fina läsare jag! :) Kram!

    SvaraRadera
  12. Ååå blir så ledsen av människor som inte tänker först! :( bry dig inte om såna Emily. Älskar din blogg! Massor med kramar till den lilla Kungen! Hoppas han går ur det och har "glömt"....
    Var rädd om er! Kramen Maritha

    SvaraRadera