Finns det något gulligare än när pappa och son låser in sig på rummet och läser bok?
Jag smyger förbi utanför och hör hur de pratar, skrattar, leker och tränar på bokstäver. Jag hör hur pappan försöker med teckenspråket, trots att han får kämpa lite mer med det där än mig. Pappan med kärleksrösten som är full med tålamod, som tar om och om igen när det blir fel. Pappan som hejar på, uppriktigt glad de få gånger det trots allt blir rätt. Pappan som är ledig, har tid och som hjälper sonen att stänga dörren för att de två ska få vara ifred.
Den pappan. Sådana tillfällen. Som bomull för själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar