Frågestund?

Julshow är avklarad. Lillen var trött och det såg ut som att han skulle däcka där ett tag där han satt i släden, frånvarande och med ögonen på halv stång. Det blir ju så när man inte sover på nätterna. Men nu ska vi snart operera (skrapa) polypen så efter det så kanske sömnen infinner sig igen. Jag saknar verkligen att få sova en hel natt, (om jag fortfarande kan) och det tär väldigt att vara utan sömn. Men det betyder mycket att få ha ett slutmål, en destination att se fram emot och vi hoppas verkligen att denna operation är slutet på våra vakennätter.

Ikväll tänkte jag såhär, att vad det än handlar om ; medicinskt-relations-samhälls-relaterat så finns det ju ingenting som jag kan så mycket om som Down Syndrom, så jag funderar på att köra en frågestund här i bloggen. Jag svarar på ALLT! Vad vill du veta? Jag svarar på dina frågor och du får vara anonym om du vill! När (om) det kommit in en del frågor så svarar jag på allt ni vill veta! Så kör på, ingenting är för dumt att fråga om. Kunskap är makt.

De försvunna kommentarerna

Kommentarsfältet beter sig konstigt igen, och kommentarer försvinner...någon som vet något? Hoppas ni inte retar upp er för mycket på problemet ;)

SOS!

Jag har haft problem med blogger några dagar nu och nu är inlägg borttagna från min blogg???? Kommentarer är också borta... Någon som vet vad detta handlar om?!

New design

Som ni ser så var jag ju såklart tvungen att prova bloggers nya malldesign på MyPerfectBaby, men det gick inget vidare tyvärr. Typiskt mig att alltid prova på nya saker innan jag kollat upp ordentligt hur det funkar. Så nu måste jag sätta mig ner och jobba med designen här tills jag är helt nöjd, och det kan dröja. ...

Men vi har barnvakt ikväll, så då kanske jag får lite gjort. Hmm.

Hoppas ni har en skön Fredag!

Till alla er som tar studenten, examen med mera just nu; min systerdotter Alice, Julians kusin Emma, och min lillasyster Anja;

GRATTIS IFRÅN OSS! Önskar att vi kunde vara på plats och gratta er!

Om bloggen

Jag kommer ihåg hur det var när jag bestämde mig för att fortsätta denna blogg, och hur jag tänkte då.

Idag tänkte jag tillbaka på när jag började skriva denna blogg. Den tiden känns längre bort än vad den egentligen är..

Jag var gravid och förväntansfull, och ville skriva av mig mina fears och feelings över magen och det nya livet.

Jag döpte den till myperfectbaby och började blogga.

Jag måste erkänna att jag var livrädd...jag var livrädd för att något skulle gå fel vid födseln, jag hade väl de tankar som alla gravida kvinnor har över det man inte har någon kontroll över. ..

Dessa tankar snurrade runt runt i mitt huvud i ett skede i slutet av förlossningen, när jag faktiskt trodde att min sista stund var kommen. Mina ben skakade som två små asplöv , och min hand knöt hårt om Freds.

Barnmorskan klämde mig på magen och blodet rann och skapade en syndaflod nedför sängen...Jag kommer ihåg hennes blick och när hon vände sig om mot barnmorska nr 2 , herregud hon har ju förlorat mer än 2 liter blod redan...

Jag hade bara någon minut tidigare fått se mitt barn hållas upp framför mig , med ryggen vänd mot mig, jag hade reagerat på hans tjocka nacke och fått en konstig känsla i magen. Jag sa, det är fel, jag vill inte se... Men när dom la Julian mot mitt bröst så trollade hans lilla söta näpna ansikte bort alla misstankar på att något skulle vara annorlunda...

Han stal mitt hjärta right there and then, och jag avgav ett löfte om att älska honom för evigt, vem han än var.

Vi var två av de föräldrar som var kvar längre på bb, vi var två av dem som fick det reserverade dubbelrummet, det rummet som dem håller ledigt för dem med komplicerade förlossningar och kejsarsnitt. Vi förstod inte då ..inte först, att det var för att dom skulle kunna ha koll på oss...Vi kände oss lyxiga och njöt och skröt om att vi fick ha dubbelrummet och att Fred fick sova kvar...Vi var då en dag bort från beskedet om att Julian hade downs..

När jag kom hem med den obehagliga bubblan kvar runt mitt huvud, och frågor, tusen frågor....funderade jag på om jag verkligen skulle fortsätta blogga, det blev ju inte som vi tänkt oss... Jag skulle ju skriva; han är här nu! Allt gick bra , och han är alldeles , alldeles perfekt!....MEN...han följer inte riktigt reglerna över vad som är alldeles perfekt...han har en extra kromosom...och är ganska annorlunda.

Jag fortsatte blogga ändå för det var nu mer än någonsin som jag behövde skriva av mig, och visa för mig själv och hela världen, men framförallt för min älskade Julian ,att jag älskar honom för den han är.

Han är, och kommer alltid att vara,

My Perfect Baby.

The Critics

När Julian var fem månader så blev My.Perfect.Baby recenserad på The Critics.

 Jag var inne av en slump idag och läste recensionen och mindes tillbaka på hur jag lyckades fortsätta blogga endast fem dagar efter att vi kom hem ifrån BB.  Jag minns också hur jag funderade fram och tillbaka på om jag skulle radera bloggen. Jag kom fram till att det var då jag behövde skriva som mest. Så jag fortsatte, och nu har bloggen funnits i olika konstellationer i snart två år. Jag hoppas att jag lyckas få med mig delar av min gamla blogg hit, för det finns minnen där som hör ihop här.