Saknar

Det är alltid framåt kvällen som jag saknar honom som mest. Går här hemma och vankar av och an och känner mig tom, smyger in på hans rum och plockar med hans grejer och saknar. Undrar hur han har det. Just nu. Från och till så står jag knappt ut av att inte veta vad han gör, hur han mår, vem som har äran att få vara honom nära. Jag vet också att om jag skulle lyfta luren och ringa och han skulle få höra min röst så skulle han vilja komma hem igen. Jag hade naturligtvis åkt på stört. 

All denna längtan och saknad. Samtidigt som det är så otroligt skönt att bara få vara. 

När lillen är på korttids.  

Det är så svårt att förklara hur mycket mer nära man blir sitt barn som har ett kommunikationssätt som inte alla förstår. På många sätt så blir man barnets förlängda arm och den största oron är att andra runtomkring ska missförstå barnet, de gånger armen är för kort. 

Jag tänker framåt, fokuserar på en lugn kväll med mannen och "lillebror i magen". Placerad i soffan framför finalen i mello och så morgondagens besök i simhallen för hela familjen. Jag känner mig genast lite lättare i hjärtat när jag ser Julians leende framför mig när jag tänker på hur roligt han tycker det är att åka vattenrutschkanan. Om och om igen.

Jag vet ju hur han växer utan mig och att jag måste släppa taget ibland. Men det är bara så rackarns svårt. 

Vi var och klippte J hos frisören igår för första gången och han blev så otroligt fin!

 Han satt som ett litet ljus och log hela tiden. Vem kunde tro det med alla svettiga och misslyckade klippförsök som vi har bakom oss?