Jag tänkte bara kika in en snabbis och berätta att jag och Julian (och den växande magen) finns kvar här i cyberspace men vi låter kanske bloggen vila ett tag tills lillebror har kommit. Vi får se. Vi vill självklart tacka er som fortfarande hänger med och läser oss, trots så få inlägg. :)
Förresten så är det supernära nedslag nu och nervositeten har slagit till. Vad ska vi förvänta oss? Ännu en förlossning med dödsångest och operation eller tar vi revansch och får en "vanlig" fin förlossning? Det visar sig snart. Positiv inställning och mindfullness är min paroll just nu. Som sagt så går det inte att påverka mer än så. Huvudsaken är att lillebror snart är här hos oss för vi längtar SÅ enormt efter honom!
Mitt SF mått sköt i höjden och jag blev lite skraj för att bebisen skulle vara för stor för mitt bäcken som nu har intagits av foglossning såhär i slutet (V 39). Det går varken att promenera längre eller ta sig upp ur sängen utan att gråta av smärta. Som tur var så gjorde vi en extrakoll hos barnmorskan och hon lugnade mig och visade att måttet stabiliserat sig. Bebisen hade sjunkit ner rejält så troligtvis så är det därför jag har så ont i fogarna.
Julian och jag ligger i sängen och funderar över vem som ligger i magen. Vem vet? Kanske är det en dinosaurie?
Gud, vad jag älskar min förstfödda lilla kille. Bandet har varit så jäkla starkt mellan oss nu under graviditeten. På gott och ont. Mitt tålamod har inte alltid varit det bästa och han har antennerna långt ute och har tyvärr blivit påverkad av mitt dåliga humör. Men kramarna och pussarna har också varit fler så det har vägt upp det tråkiga.
Han har så fina konversationer med mig om hur han ska hjälpa mig att ta hand om sin lillebror och vad de två ska hitta på tillsammans. Den där omtänksamheten som bor i hans bröst är liksom inte av denna värld. Tänk om alla föräldrar fick erfara den extra empatin!
Jag måste erkänna en sak. När mitt SF-mått var stort så läste jag att det kan tyda på mycket fostervatten och det i sin tur kan tyda på kromosomavvikelser hos barnet. Då tänkte jag på att vi kan vara den där familjen som får ett barn till med Downs syndrom. Någonstans hoppades jag på det. Är det konstigt att känna så? Med allt vad det kan innebära?
Nej, jag tror inte det är så konstigt egentligen. Vi har ju Jules och han har Downs syndrom och han är det bästa och finaste vi vet, det är ju liksom han som har satt normen i den här familjen. Kommer hans behov att hamna i skymundan nu när det kommer någon annan med andra förutsättningar och behov, någon som man inte behöver vänta in på samma sätt?
Kommer jag och Julians pappa att maniskt träna huvudlyft och vändningar, ögonkontakt och ljudbetoningar med denna nya lilla bebis, men efter ett tag märka att det inte alls behövs på samma sätt? Kommer jag att sörja den där skillnaden i utvecklingen mellan mina barn då? Kanske. Och ja, jag är lite rädd för alla nya känslor som kommer att dyka upp i och med vårt nya liv som fyra. Men samtidigt så längtar jag och vet att det positiva kommer att överväga!
Förresten. Jag vill passa på att tacka grymma, grymma Loppi för vinsten av en Stokke bärsele! Så jäkla kul att få vinna en sådan fin sele att få bära vårt guld i. Nu längtar jag ännu mer tills han är här.
TUSEN TACK!
Snart. Snart får jag bära en till liten bebis vid mitt bröst. Det var alldeles för länge sedan sist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar